En liten hyllning

Jag delar med mig lite av mitt skolarbete. Till alla er som brottas med akademisk text dagarna i ända: Min uppgift var att skriva 1 sida om något som vanligtvis inte uppfattas som estetiskt tilldragande men om man ser under ytan kanske ändå är det. Resultatet blev en liten hyllning. Kanske mest till våra föräldrar?

Att besöka Ålidhem är lite som att resa i tiden. Tegelbarackerna rotar sig i asfalten likt Stonehenge på den engelska landsbygden. Och precis som den gamla offerplatsen (eller är det en kalender, eller en landningsplats för utomjordingar? Forskarna verkar inte riktigt kunna bestämma sig) berättar de röda skokartongerna, som så många Umeåstudenter kallar för hem, en historia. Det är en saga om en svunnen tid där kollektivet stod i centrum, där boven i dramat alltid var kapitalisten och medmänsklighet var en självklarhet.

Ålidhem byggdes mellan åren 1966 och 1973. Progg-eran. Runt om i Sverige hyllades nya ideal. Dela lika, solidaritet, gemenskap. Ledord som fick Umeå kommun att säga “Sjävklart vill alla studenter bo i korridor!” Sagt och gjort, Umeås studenter belönades med ett labyrintsystem av asfalt och tegelkolosser. Korridorer bestående av 8 rum och ett gemensamt kök. Alla samma färg, alla exakt likadana invändigt som utvändigt. Allt för att hylla och föra vidare budskapet på allas läppar. “Tillsammans klarar vi allt”

Det var då. Tiderna ändras och människorna med den. Proggen är död.
Individualism och kapitalism är inte något fult längre. Pengar är sexigt. Du är vad du köper. Utan en ferrari i garaget och en iPhone i örat är du ingenting. Helst ska du också ha en liten 3:a i Stockholms innerstad med panoramafönster och en 50″ LCD-tv som täcker halva vardagsrumsväggen. I en värld där mer och mer handlar om statussymboler är det svårt att tänka sig att generationen före oss stoltserade med att säga “Jag har ett studentrum på 19 kvadrat och delad toalett”.

Det är en vacker idé. För vem är egentligen lyckligast? En utbränd yuppie som sitter ensam i sin 3:a eller idéhistoriestudenten som häller upp sitt tredje glas vino tinto omgiven av sina bästa vänner.

Sett utifrån den skäggige proggarens perspektiv lyser Ålidhems röda tegel inbjudande. Labyrinten framstår plötsligt som helst logisk. På andra sidan asfaltsdjungeln knäpper någon på en akustisk gitarr, stearinljusen dansar på fönsterbrädorna till vartenda rum. Det spelar ingen roll vem du är, kliv in, alla är välkomna, är stolarna slut sitter vi på golvet.

/E.M