Livet i en Bucket… Del Tva
!Hola Jag fortsätter helt enkelt med vad som hände efter det jag skrev i mitt förra blogginlägg. På väg hem från bion och shoppingcentret Siam Paragon blev vi tilldelade en taxichaffis som lät var dagens original. Vi borde såhär i efterhand ha gett honom ett pris faktiskt... Han var stenhård rödskjorta och det första han gjorde efter att vi kommit in i taxin var att sitta och peka på "tjejer" på gatan och skrika "Very sexy ladyboy"! Sen skulle vi gissa på vilka vi trodde var Katoeys... Han verkade även ha rätt grav Touretts... Halva resan fick vi lyssna andaktsfullt till när avssatte regeringschefen Thaksin höll låda från Dubai, på Thailändska! Lät som något ur en gammal Hitler-dokumentär... Tillbaka på Khao San Road ville Blide ha mat. Igen! Han äter var 3:e timme... Självklart måste man ta en öl till maten när man har semester! Sen blev det Fussball igen på samma ställe som kvällen innan, M&M tog revansch då vi bytte sida på spelet. Det var sjukt mycket rostigare på den nya sidan... Det står att det ska vara Happy Hour här mellan typ 3-9 men oavsett när vi är där säger de alltid "Happy Hour" och viftar med skylten som säger 3-9. Inte för att vi klagar. Trevliga killar.
Blide & Magnus kastar in handuken ett par timmar senare vid två tiden. Jag och Markus lyckas hitta ett ställe som inte följer reglerna och faktiskt har öppet längre än två. Deja Vu. Stället heter också Irish Bar, precis som i Moskva =) Goda stora Hoegarten. Strax efter att vi kommer dit träffar vi en amerikan och en tjej från Västerås som tydligen har hookat kvällen före. Väldigt trevliga typer. Vi diskuterar de homoerotiska inslagen i amerikansk fotboll och driver med amerikanen i säkert 3 timmar. Självklart gaddar den svenska tjejen sig ihop med oss. När personalen börjar ställa i ordning frukost börjar vi tänka på refrängen. Sista ölen uteblir i brist på baht. Vi tar en bild av våre nya vänner, kramar om dem och vandrar gatan hemåt. De slemmiga ping-pong-show krängarna har förbytts mot regelrätt prostituerade som handgripligen försöker förleda oss i otukt. Tur att det är nära hem, dessa tjejer är inte mycket mindre envisa än de indiska kostymförsäljarna är dagtid. Kvällen slutar 05.30 utan vare sig katastrofer eller någon grav onykterhet. Det här med att inte dricka Buckets har faktiskt sina fördelar...
Blide och Magnus är oförskämt pigga på morgonen efter. Troligen eftersom de har sovit från 02 till 11. Jag och Markus är inte riktigt lika utvilade. Vi checkar ut från D&D och lämnar bagaget inlåst. Sen blir det en rejäl Subway-frukost! Thaimat i all ära men någon bakismat är det verkligen inte. Dagen går rätt långsamt då vi inte har något rum och väntar på att få ta bussen mot Koh Phangan först vid 2030-tiden på kvällen. Vi köper fula t-shirts, hattar, shorts, glasögon etc. Tur att jag släpade med drygt 10 kg i kläder till Thailand :/ Vi är väldigt trötta när vi äntligen får gå ombord på bussen som ska ta oss till Chumpon. Det är tydligen en VIP-buss. På våra resebiljetter står det "Safe, Comfortable, Fast". Det sista kanske stämmer beroende på hur man ser på det. Det går inte fort. Men med tanke på bussen kör chauffören tokfort! Det finns ingen fjädring och fler hål i vägen än på ett gammalt minfält. Det enda som funkar är acn. Det visas en film men vid varje gupp försvinner bilden på tvn i 5 sekunder. Efter 3.5 timmar stannar bussen vid något slags kakfabrik. Toaletten är ett nedbajsat hål i golvet och det finns bara kakor och smält choklad att köpa. Wunderbar! En hungrig Blide som nu ligger minst 30 minuter efter sin måste-äta klocka trycker ett paket med transfettkakor medd plågad min. Jag hittar en Cornettoglass-kopia som faktiskt är ätbar. Magnus trycker choklad och Markus chips. Underbar måltid. Att sova på den här nattbusen är fysiskt-fucking-omöjligt då den studsar värre än något från ett nöjesfält. Nickar man till så vaknar man av att busseländet fysiskt lyfter och hoppar flera meter innan den landar igen. Då skallar man medpassageraren framför i bakhuvudet. Underbart. Efter en evighet (7.3 timmar) är vi framme i Chumpon. I väntan på att färjan ska gå hittar vi faktiskt ett matställe. Frukost klockan 5 på morgonen bestående av friiterad kyckling och grillad korv. Så sjukt gott just då! Markus gör misstaget att bjuda en lösdrivande hund på en smakbit. Sen har han fyra stora loppiga jyckar i knäet! Finns en riktigt bra bild på detta =) En liten minuhund springer runt och äter skalbaggar som fasen inte är mycket mindre än den själv. Såg sjukt roligt ut! Färjan till Koh Phangan var mycket bättre än bussen och på den biten hände inget särskilt. Jag återkommer med en redogörelse för våra äventyr på Kho Phangan och Full Moon Partyt senare =) Det var sjukt mäktigt och helt vansinnigt på alla sätt och vis !
Lev väl Livslevare!
//Hinken
Livet i en Bucket…
Helloj gossar & flickor! Jag tankte redogora lite lost for vara tre forsta semesterdagar!
Vi inledde (helt utan klass och stil) med en flygresa Sthlm-Moskva. Da vi stravar efter att uppleva nagot nytt pa resan flog vi sjalvklart med Aeroflot till Ryssland. Det skulle vi inte ha gjort. De senaste gangerna jag har rest nagonstans har jag alltid blivit lite forvanad over vad langt flygmaten har kommit i utvecklingen under de senaste tio aren. Sa ar icke fallet hos Aeroflot. Har ar det vacuumforpackade brodkanter och burkskinka som blivit over sen Vinterkriget som galler! Sen sa ar ju inte ryssar varldens odmjukaste folkslag. Val pa Moskvas flygplats blev de flesta andra fordomar gemene man kan tankas ha om ryssar ocksa besannade. De saljer vodka med pump pa femlitersdunkar och priset per liter ligger pa runt 60 svenska kronor. De roker konstant och overallt. De kan inte le. Jag borjar misstanka att leende ryssar "rensas bort" redan i spad alder. De har unabrow, aven barnen. Omvand "rensning" har. De ater heller inte mat, de rokar fler cigaretter istallet. Trakigare flygplats far man leta efter! Vi sokte skydd i den tillfejkade "Irish Bar". Dar spelades stenhard rysk techno mitt pa dagen. Nar man bestallde Corona fick man Chokrona. Det ar inte samma sak. I Moscow Times fanns en halvsida med escortflickor att titta pa till olen. Tur som tusan att vi inte fick de biljetter till Thailand vi tittade pa forst. Da hade vi namligen behovt sova over pa Moskvas flygplats. Dvs. antingne dott svaltdoden eller fatt sotlunga. Anda hade vi kul. Det ar ju semester! Att skratta at sura ryssar ar anda lite skojigt. Men vi fick ingen storre langtan efter att semestra i Ryssland.
Flygrutten Moskva / Bangkok var faktiskt helt okay. Ett stort och frascht plan och det enda riktigt negativa var nog maten. Jag avnjot en formgjuten fiskbulle till middag tillsammans med den numera sedvanliga brodbiten fran Vinterkriget. Nar planet skulle landa hade piloten troligen hunnit avverka en hel del vodka for han landade pa ett hjul och korde sa en bra bit. Det var tom laskigt pa riktigt. Aldrig varit med om det med ett riktigt stort plan. Sjalvklart appladerade alla ryssar ombord nar vi faktiskt hade kommit ner fran luften med livet i behall. En segdragen taxiresa senare har vi checkat in pa numera klassiska (3e gangen gillt) D&D Inn pa Khao San Road. Fraga mig inte vad D&D star for. Dalig turist som jag ar blir det ett Burgerking besok innan somn vid poolen pa taket. Behovde nagot riktigt antiryskt for att bli manniska igen. Efter nagra timmars somn ar det dax for det (imho) basta sattet att fa in ratt dygnsrytm. En rejal karatefylla. Det blev det. Blide ska tydligen gifta sig pa torsdag med en baragares dotter. Sot flicka 
Skicka blommor. Undra om det var for att vi dominerade over M&M pa Fussballen? Sen blev det hink. Stamningen pa topp. Vi ger oss av pajakt efter en rooftopbar. Vi hittar kartan! (It is dangerous to go alone, take this!) Sen foljer vi ledtradarna i form av sma pakistanier i Fez. Slutmalet: The Gazebo! (You must face the Gazebo alone...) Vattenpipa och allsang tills dimman lagger sig. Soft stalle. Att domma av de fa baht som aterstar morgonen efter tydligen ocksa dyrt. Har ett vagt minne av att ha dricksat den lilla tanten som pekade ut var toan fanns flera hundra baht. Efter ett tag ser man inte skillnad pa tusingar och hundringar men vad fasen, nollor ar ju anda ingenting vart. Kul har vi i alla fall. Kvallens minsta blasa pris i form av en buddastatyett besudlas slutligen av yours truly. Sedan ville ingen att den skulle vandra nagot mer...
Kande mig som F-Orvar morgonen efter men lite pool och sol botar det mesta. Magnus madde inte som en prins han heller. Kameran lever fortfarande och visar inga speciellt vackra bilder. Sen foljde lite shopping, en fet IMAX 3D bio och for min del en stor andel Starbucks. Hyffsat lugn men ganska sen kvall. Nu vantar en nattlig busstur till Chumpong och sedan bat mot Kho Phangan. Vi har haft kul i Bangkok men alla langtar efter ett lugnare strandliv.
Skot om Umea allihopa, vi lever livetsliv i Thai i 8 dagar till !
\\ Hinken
En Livslevare i Cham – Sista dagen
Även om vi var nyfikna på Les Houches så blev det till slut det säkra kortet, Brevent-Flegere, som segrade. Vi blev inte besvikna. Inte ett moln i sikte idag igen. Snabba och moderna liftar. Grymt bra pister med äkta snö istället för fusk ditot. Långa härliga backar med bra lutning. Vi kan ärligt säga att vi inte tycker något annat av Chamonixdalens skidområden kommer i närheten av Brevent-Flegere. Roliga och varierade pister har de, gott om snö och inget problem att köra lite offpist i närheten av nedfarten. En grymt smaskig bagel till lunch mitt i backen som inte kostar skjortan. Vi är väldigt nöjda med vår sista skiddag.
En Livslevare på besök i Cham – Sjätte dagen
Efter en smula sovmorgon och den numera välbekanta frukostbuffen satte vi oss på bussen med distination Courmayeur. Mt Blanc tunneln var lång och händelselös. Desto intressantare blev det när vi kom ut ur tunneln. En stor sol från en klarblå himmel mötte oss på den italienska sidan. Här går solen upp så att dalen har morgonsol, något som inte existerar i Chamonix. Byn som sådan ser riktigt trevlig ut, det verkar vara snäppet finare än Cham. När vi väl har fått fram vår utrustning stegar vi iväg i riktning mot en lift vi såg från bussen. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Det tog oss säkert en halvtimme innan vi irrade oss rakt in i nedfarten från berget. En svettig halvtimme i rejält uppförslut i vad som kändes som gassande vårsol. Fåglarna kvittrade som tokiga så de hade iallafall tagit vår på allvar. Efter lite strul med liftortsaktivering satt vi så äntligen på gondolen upp till Courmayeur skidområde. Perfekt väder borde borga för riktigt fin skidåkning!
En Livslevare i Cham – Femte dagen
Dagens äventyr blev precis som planerat en liten exkurision till le Grand Montet. Efter en inte farligt lång tur i en halvtom skidbuss kom vi fram och blev informerade om att stolliften upp från dalen var trasig. Allt som stod till buds var då kabinbanan. Där var det folk. Mycket folk! Efter uppskattningsvis 15 minuter kom vi fram till en skylt. På den stod det ”härifrån till liften 20 minuter”. Kul, grattis! Väl uppe på högzonen kastar vi oss in i Bouchardgondolen som leder upp på 2700 meters höjd. Som vanligt är det ingen liftkö alls förutom första liften, något som har gällt alla dagar vi har åkt. Kanske beror det på att det är mitt i veckan och inget särskilt lov. Trevlig är det iallafall. Det är få saker jag tycker så illa om som att slösa liv på att köa.
En Livslevare i Cham – Fjärde dagen
Idag inledde vi med att promenera till Aguille de Medis dalstation. Riktigt kallt i luften ute på promenaden dit. Vi har tur på liftköfronten och möts av en kabin när vi kommer fram. Packade som sillar står vi sedan på vägen upp mot Frankrikes tredje största turistattraktion. Vid ungefär 2500 meters höjd byter vi till en ny kabin som klättrar nästan lodrätt upp på en klippavsats. Det är en rätt hisnande resa med ett mäktigt glacierlandskap nedanför. På 3800 meter märks det att luften börjar bli ganska tunn. På toppen av Mt Blanc på 4800 ska det finnas 55 % av syret från marknivån kvar. Jag vet inte exakt hur mycket vi andas in nu men kroppen känns seg och flåsig. Utsikten saknar motstycke. Jag har aldrig sett något liknande. Det är strålande sol med klarblå himmelutan moln. Vi ser modiga människor vandrandes över en smal kam med stup på båda sidor. De ska åka Vallee Blanche. Något jag redan ångrar lite att jag inte kommer att göra den här gången. Men turen verkar kräva sin man och jag är ingen offpisträv, dessutom går en plats i en guidegrupp loss på över 600 spänn... Men nästa gång, då jävlar. Vi njuter av utsikten och tar en massa kort här uppe på västeuropas tak. Den topp vi befann oss på igår syns på andra sidan dalen långt nedanför oss. Fransoserna har fixat in två restauranger på den lilla bergstoppen, samt borrat tunnlar och fixat en hiss till utsiktsplatsen vid sjäva ”nålen”. En varm choklad med grädde värmer upp våra frusna tår bredvid ett fönster med samma makalösa utsikt. Det var helt klart värt det att åka hit upp, även om det inte hade ingått i vårt uppgraderade liftkort. En stund senare tar vi kabinbanorna ner, en mäktig upplevelse rikare.