Jag vaknade på morgonen och tittade förhoppningsfullt ut genom fönstret från mitt gamla pojkrum på Bellevuevägen, på andra sidan glaset sken redan solen från en klarblå himmel och termometern visade på -5 grader.

För er som inte uppskattar att köra snöskoter eller på annat sätt vistas ute i naturen så kan jag meddela att detta väder, alltså runt -5 med solsken från en klarblå himmel är det mest ultimata vädret som finns att ta sig ut i.

Skotern lastades på släp och kördes till Långsele där Halén numera bor i kåk med sambo. Vid den lokala macken mötte Robin och Svenna upp oss och efter diverse tankning, inhandling av matsäck och diskussioner om färdväg utbrister Svenna "MEN JAG VILL BARA KÖÖÖÖRA! NU KÖR VI!".

Sagt och gjort. Fem timmar, och 10mil senare, hade vi gjort en tur som tog oss genom hela Långsele, upp till Eriksbergsstugan, vidare till Knäsjötjärn och sedan tillbaka till Långsele igen.

Nu, den 17e Maj 2012, står skotern i skoterboa och samlar kraft inför nästa säsong. Det känns nästan lite konstigt att längta efter vintern redan innan sommaren har kommit, men när jag tänker tillbaka på den dagen, och ser på bilderna, så får jag varje gång en ro i kroppen och ett stort leende på läpparna. Dagar som den, en perfekt vinterdag utan några krav, utan någon större planering, är dagar som tyvärr infaller allt för sällan.

Tills nästa gång, live the LifeLife / Nicklas

s

Slaskigt även för en från ovan dalälven. Här utanför pressbyrån i Tullinge.

Sov över hos min kollega i Hägersten och tog pendeln till Tullinge där tävlingen var. Hann precis med första tåget....hann dock inte att köpa biljett men hann med att se att det kostade 1200 kr om man inte hade biljett...hann dock också med att träffa på en kille som sa att den här tiden kollar de aldrig...så det blev en regelrätt "plankning" med lyckat resultat. Framme i Tullinge rusade jag in på pressbyrån och köpte lite sportdryck till racet samt en halvsunkig espresso för att få upp värmen och geisten.

Cyklade sedan till starten vid Brantbrinks IP, träffade glada arrangörer som minsann inte tänkt ställa in pga snön - yes!

Rekade ett varv på banan och ägnade sedan resterande minutrar innan start till att torka mig torr och värma upp inomhus.

Sen gick starten, ca 30 tävlande herrar på en 3.5 km bana x 5. Fick en fin start och la mig tvåa bakom en kille på heldämpad Niner med carbonhjul. Upptäckte ganska snart att vi två plus en kille till vart ganska ensamma i täten. Slir och sladd, löpning, bankande på pedalerna för att få i spd-skorna och många kurvor senare så var vi i mål. Kom in som andra man lagom trött och nöjd. Ett race helt i min smak med RIKTIG mountainbikecykling. Kul! Kände att det inte var någon nackdel att ännu inte hunnit påbörjat barmarksträning utan snarare tvärtom. Slira i snön de jag ju bra på om man jämför med att dunka rakt fram på en enkel stig...

Klar fördel att köra 29 er idag!

Tackade sedan för mig och safade med en biljett på pendeln tillbaka. Därefter stressade jag i cykeln i flyglådan, duschade, taxi till centralen - expressen till arlanda och väl där hade jag positiviteten med mig och slapp betala extra för cykeln. Yes igen!

Nu njuter jag istället av lugnet i det klassiska löööövet i latten likt mammalediga mammor och inväntar försenat flyg till Umeå

Ikväll blir det lite festligheter för att runda av ännu en intensiv men väldigt rolig vecka!

/Henrik

Vi startar detta inlägg med en rejäl spark i ansiktet! Sedan går vi över till det lite mer lugnande wow wow waka wow wow waka waka innan vi avslutar med de extremt rage-framkallande raderna i slutet på denna låt, they say jump you say how high?

Länge leve RAGE-MÅNDAG!

Sigge äter frukost med sin nya fyrhjuling framför fyrhjulingsfilmer på Youtube. Mycket fyrhjulingar nu.

Arbetslös. Sinande bankkonton. Tillsynes utan framtidsutsikter. Hopplös. Fet. Ful. Och otacksam... känner du? Inte?

Livet som suger sig in i märgen, nej, suger ur märgen och det enda som finns att se fram emot är ett besök hos naprapaten för att trycka till några kotor som varit på sned sedan jägarmarschen år 2000.

Men så, helt plötsligt. En tussilago vid väggen.

Det finns dom (ursäkta att jag använder talspråk) som alltid måste ha framtidsutsikter. Som inte kan tänka en tanke som inte handlar om; huruvida det finns hopp eller inte? hur mycket dom väger? huruvida dom är snygga eller inte? Och om dom är tacksamma för det livet ger? och vad dom ska göra i morgon? nästa vecka? nästa semester? klockan 10 den 14 maj? PUNKT. 

Och det finns dom (kanske samma personer) som inte kan göra annat än tänka på det som hände igår, förra veckan, förra månaden, förra året och förr i livet.

"Minns du den gång vi gjorde det där tillsammans med en tredje?"

Och visst. Vi måste ha en historia. Får aldrig glömma det vi har med oss. Det som gjort oss till dom vi är. Och vi får aldrig förlora förmågan att berätta om det, av hur många anledningar som helst. (Allas vår historia och våra minnens betydelse, får vi gå in på någon annan gång.)  

Men. Jag har alltid haft svårt för att titta på bilder.

Förr, då vi hade fotoalbum, infann sig en obehaglig känsla över det som varit. Och nu i digitala format kan jag ta en jävla massa bilder, men jag tittar aldrig på dom. Det kan vara en bild, för ett jobb som redigerats, fixats till,  laddats upp för en webb och sen klick: publicera. Men när den väl är publicerad, var det igår. Så är det med alla bilder för mig. Också med den från Cowboyfesten uppe hos Punk i Luleå.

Jag har väldigt svårt för nostalgi. Och jag har lika svårt för morgondagen. Har du fest så kan du ge dig fan på att jag går hem sist. För imorgon, när jag ska upp och göra frukost till Lifeliverleif och Lifeliverlena, är inte idag. Det-är-inte-NU. Och den dag vi lever är nu, i resten av våra liv. På den punkten är för mig en Lifeliver ett barn: HÄR och NU. Alltid.

Så när jag nu sätter på  Tears of Time, är det inte av nostalgi över den tid som flytt, efter Punk Nyströms rockskiva på högsta volym i plantbussen med Jonathan Karlsson framför ratten i bredställ efter någon grusväg i Dalarna... det är: Call of the wind fades away in your dreams, här och nu.

/D

Vädret kan vara riktigt fint i mars, och det har varit så ett tag nu. Idag kom ett bakslag med mulet och nån centimeter snö på lunchen. Men det känns ju ändå att våren är på gång! Kommer bli en bra vår det här!

Tyvärr finns inte så mycket av dem på spotify men jag kan rekommendera att lyssna på deras spellista på youtube.

Mvh,
André