Hemma med feber, då kan man ta sig tid till sånt man borde gjort för ett tag sen.

Efter ytterligare en norsk avgift stod vi uppe på klippan och blickade ut över norra europas nordligaste punkt! Ishavet bredde ut sig klarblått nedanför den mycket höga klippan, snö fanns fläckvis överallt i terrängen runtomkring och dimman och solen avlöste varandra. Enormt mäktigt och ett landskap som vi tyckte påminde om Grönland! Vi tog några obligatoriska bilder vid Jordgloben, världens barn monumentet och lite andra ställen. Själva nordkapscentret öppnade inte förrän elva så vi hade ca en timme på oss att ränna runt på klippan. Otaliga husbilar stod parkerade här uppe men det var inte farligt mycket turister i rörelse. Inne i centret köpte vi varsin Nordkapsbuff och lite övriga små souvenirer. Jag fick syn på ett cafe som sålde Latte & Wienerbröd, troligtvis det bästa denna värld erbjuder oavsett form, men min kamrat ansåg att det var dax att bränna mil istället. Så bränna mil gjorde vi !

Vi körde tillbaka ner till Honningsvåg och körde en sväng genom den nordligaste bebodda orten på det europeiska fastlandet. I vackert väder var det riktigt fint om än lite slitna byggnader. Jag fick faktiskt ett visst begär att bo där. Eller åtminstone semestra en period. Fast då kanske man skulle ta flyget direkt dit istället =)

Sen for vi tillbaka genom alla tunnlar, betalade ytterligare en hutlös bompeng och tog en inlandsväg ned till Alta, en relativt stor ort med ca 17.000 innevånare. Här visste Sjöis redan att det fanns ett Hällristningsmuseum så självklart blev det ett besök på det etablissemanget. Sedan tog den riktiga norgevägen vid och den s.k. europavägen vi färdades på påminde om grusvägen till Björksjön hemma i Sollefteå… Men det var vackert och mäktigt! Stora fjordar och höga snöklädda berg med vattenfall. Karamellbilen skrek på hjälp under större delen av den här resan. Vi siktade på Narvik men insåg att det skulle ta en bra stund att ta sig dit och att det skulle bli sent. Från början var planen att åka ut och se Tromsö men vi hade helt enkelt inte tid till det denna gång. I sådant fall hade vi nog tvingats köra hela natten sista dagen av vår 3 dagars bilhyra. I den pittoreska orten Storsnäs som jag är säker på att Långsele har stått modell för så fann vi en mycket efterlängtad Pizzeria som serverade anrättningar till det facila priset av 120 Nok. Det kostar att ligga på topp i Norge!

Efter en biljakt i rasande fart där en stor husbil lyckades hänga på vår mycket smidiga karamellbil i snäva fjordkurvor samtidigt som Sjöis hängde ut från fönstret och fotade vattenfall beslöt vi oss för att ge upp Norge för denna gång. En vägskylt vi passerade utlovade en väg genom Finland till Sverige och Karesuando. Sagt och gjort, full fräs innåt Skandinavien och nästan genast blev vägen spikrak! Däremot var det en hel del renar som ville vara med på färden. Jag grät en skvätt över att inte ha sett Tromsö på närmare håll och de berg på närmare 2000 meter som ringade in staden. Men det kommer definitivt att bli en Tromsötur någon gång framöver! Vi for genom en liten bit av Finland och in i Karesuando. Därefter fortsatte vi i riktning mot Vittangi. Självklart dröjde det inte länge innan en liten Lämmeljävel sprang över vägen! Inte hade jag håven i beredskap den här gången heller… En intressant episod var när en uggla av något slag (Pärluggla?) flög med oss någon meter framför Karamellbilen!

När jag började se röda stugor slog vi läger en bit utanför “Årets by 2007″, dvs. Vittangi. Myggorna var inte lika många eller aggresiva som de i Finnmarken men de ställde till med en rejäl batalj!

Sista dagen körde vi igenom norrlands inland och hann med Gällivare, Jokkmokk, ett flertal vattenkraftverk, Boden och en hastig lunch med Alex & Therese, norrlandskusten ner samt ett återlämnande av bilen som såg ut som om den hade försökt äta upp varenda flygfä från Umeå till Nordkap. Det satt getingar i torkarbladen, registreringsskylten var kolsvart och det rann faktiskt blod nedför rutan! Hemma var vi vid ca 17.30 på onsdagseftermiddagen och då hade vi tillryggalagt ungefär 270 mil på tre dagar. Det var en förbaskat häftig och intensiv resa men om någon frågar om jag vill ut och bila så tar jag gärna en dag eller två i soffan först =)

Efter att ha gått upp vid sjussnåret på morgonen för att äta frukost tog vi cyklarna ner till Statoil för att hämta den för resan utvalda bilen. En Ford Ka! Även kallad ”Internetbilen” Även kallad ”billigast”… Wrent-a-Wreck hade en 10 mils gräns för uthyrning av sina billigare bilar. Killen jag pratade med vred sig i skratt när jag sa att vi planerade att köra till Nordkap med deras alternativ. Vi tryckte in all vår rejält tilltagna packning i minibilen och gav oss iväg i riktning mot Nordkap! Den vanligen så tråkiga resan längs norrlandskusten var precis lika tråkig som vanligt så det var tur att vi klarade av den alldeles från början. Vi kom iväg i rätt god tid, runt halv nio snåret. Första stoppet blev utanför Kalix i syfte att äta en snabb lunch. Det skulle vi inte ha gjort! Det ärr inte direkt gott om rastplatser runt den här delen av E4:an så vi hamnade i skogen bredvid ett surhål. Där, med smörgås i hand, överfölls vi av överdimensionerade bromsar! De var i ungefär samma storlek som en genomsnittlig Svala och väldigt hungriga. Då vi var intelligenta nog att äta utanför bilen med alla dörrar öppna var de snart inne i den också. Efter ett mindre krig i skogen var vi på väg igen, en snabb sväng genom kalix centrum (ha ha …) och förbi resans hittills första ren. Ett antal mil senare befann vi oss i Övertorneå vid finska gränsen. Här fyllde vi reservdunken och bilen samt införskaffade lite olika kartor på turistbyrån.

Fulla av entusiasm rullar vi så över bron och finska gränsen beredda på ett underbart vackert landskap upp längs Tornedalen! Så fel man kan ha… Tråkigare väg vete tusan om vi kommer få se, den var nästan värre än norrlandskusten. Den enda händelsen på vägen var ett snabbt besök på Alko i Muonia för att kolla läget. Det var ett tydligt större säljfokus på Alko jämfört med Systembolaget men i övrigt rätt likt. Ett misslyckat försök att hitta kaffe senare var vi på väg in i finska skogen mot Enotekiö. Orten imponerade inte särskilt med en sportoutlet som enda synbara affärsverksamhet. Vi fortsatte skyndsamt vidare in i Finnmarken upp mot Norska gränsen och Kautokeino. Här såg jag för övrigt resans första (och kanske enda?) lämmel!

Kautokeino var en pittoresk ort i ordets rätta bemärkelse. Efter att ha susat igenom den också började vi söka efter en rastplats för att laga till någon middag. Här någon stans kom vi på att vi skulle ta en annan väg än den vi först tänkt och köra mot Karasjok istället för Alta. På vägen hittade vi en rastplats där skylten utlovade sittplats. Den bjöd på dött djur istället. Och mygg. MASSOR AV MYGG! Det sjukaste vi hade varit med om i myggväg. Vi klädde på oss helkroppsmunderingar och fick ändå stå och dansa runt medan vi eldade på en burk ravioli på gasköket. Gott! Motion fick man också

Efter lite mer milslukande fick jag mitt efterlängtade kaffe och Karamellbilen sitt efterlängtade drivmedel. Bensin är inte gratis i Norge! Sen brände vi upp till orten Lakselv och började klättra upp längs ishavskusten mot Magaroya. Här blev det klassisk norgeväg av bästa (värsta?) sort. Dessutom var det riktigt gott om lösspringande får på vägen! En del små hus här och där, det kändes overkligt att människor bodde här uppe vid världens tak. I mitt sinne så är allt i Sverige norr om polcirkeln vanvettigt långt upp men det här är något helt annat. Distansen med bil mellan Haparanda och Nordkap är ungefär 80 mil…

Någonstans här började även de norska tunnlarna ta vid. En av de längre (drygt 4 km) var som ett gammalt gruvhål med vatten droppande från taken och väldigt smal och slingrande. Vi funderade en stund på om vi hade kommit alldeles fel och kört in någonstans där man inte fick vara… Nordkapstunneln däremot var ny och fräsch och en mäktig upplevelse. Den är 6875 meter lång och går ned till ett djup av 212 meter under havet. Lutningen är runt 10 % och när den öppnades var det världens näst längsta undervattenstunnel. Här blev vi jagade av en gigantisk buss med eld i baken! För att överhuvudtaget ta oss upp ur eländet blev det till att lägga i trean och pressa ned gasen. Det är inte lätt att vara en Ford Ka i Nordkap! Det kostade dessutom en saftig slant att få köra genom tunneln, ca 200 norska enkel väg för en liten bil med två personer. Efter tunneln körde vi genom Honningsvåg, världens kanske nordligaste samhälle? De hade egen flygplats och ett gigantisk antal bussar. Nu var klockan runt ett på natten och vi hade färdats i ungefär 115 mil så vi beslutade att vi skulle slå läger för natten och besöka Nordkapsklippan på morgonen istället. Vi slog upp tälten i lä för vinden bredvid en utsiktsplats med ett av de absolut mäktigaste landskap jag någonsin sett runtomkring. Behöver jag nämna att vi sov som nedklubbade sälar?

Efter lite fundering så tackade jag ja, med löfte om en kort och snäll sträcka. Ett träningspass hann avverkas tillsammans med bröderna Modin och det tog väl en sisådär fyra dagar innan den träningsvärken lagt sig. Jag är van att springa intervallaktigt på en mjuk gräsmatta och jaga en boll, inte springa konstant i nästan en timme i jämnt tempo. Mina benhinnor, lår och vader hatade mig.

I lördags gick då startskottet. Emil tog första delen av sträckan och växlade sedan över till mig. Med Stone Sour i öronen och blicken i asfalten började fötterna förflytta sig längst den 5.2km långa sträckan. Efter den första kilometern blev vaderna till sten, efter tre kilometer började jag känna av början till ett håll.

Hade jag sprungit ensam ute i spåret hade jag stannat och stretchat, saktat ner och gått, tagit det piano. Det är konstigt hur man reagerar så fort ordet “tävling” finns med i sammanhanget.Kilometerskyltarna och vätskekontrollen susar förbi, likaså två bilar med stöttande supportrar från Koneo.

En mördarbacke dyker upp och en tredjedel uppför får jag besviket och lite skamset ge mig och går den resterande biten upp tills det blir flackt nog för mina vader att orka skjuta på igen.

Helt plötsligt ser jag en skylt där det står “Växling, 500m” och ökar upp tempot för att göra en storstilad målgång, bara för att inse hur jävla långt 500m egentligen är.

Precis när krafterna rinner ur mig och benens aktivitet börjar avta uppdagar sig siluetten av Emil i röd munkjacka som ropar något, vad vet jag inte för musiken är tokhög i öronen, men han viftar påhejande och pekar mot målet.

Jag ökar på farten igen och lämnar över läderhalsbandet som används som stafettpinne till nästa löpare, drar ur hörlurarna och pustar som aldrig förr.

Jag hade satt ett eget mål på 35-40min, men klockan visar på 26min. Sjukt nöjd med min tävlingsdebut så har loppet gett mersmak. Det kommer definitivt att bli fler framträdanden under Indalsledenloppet, en mycket trevlig tillställning för folk i alla åldrar som gillar att röra på sig.

Tills nästa gång, live the LifeLife! / Nicklas

Kanske inte dagsfärskt men ett bra inslag.

Och folk undrar varför jag vill ha en Jack Russell…

…så får man gå igenom utrustningen.

Live the LifeLife! / Nicklas

Pappa suckar och säger “Jaha, du kan inte hålla dig alltså?” varje gång jag meddelar att jag varit på träning med nytt lag, spelat med ett gäng arbetskamrat eller dylikt. Och svaret blir alltid detsamma, ett stort jäkla flin följt av ordet “Nej!”.

Har man kickat boll i stort sett sedan man föddes och därtill i ett lag sedan man var 7år, så går det bara inte att sluta. Olikt många som skriver på denna sida så hatar jag att jogga och löpträna, ja, ni läste rätt, hatar. Men, kastar man in en boll på en gräsmatta kan jag likt igårkväll springa tills mina astmatiska och pollensvällda luftvägar krampar eller tills jag inte orkar röra benen längre.

Det är något med jakten på bollen, att ta den där perfekta löpvägen, bedöma bollens bana, sätta in en perfekt glidtackling eller lägga en passning på silverfat till sin medspelare som ständigt lockar.

Inte för att någonting med undertecknads spel är perfekt för tillfället, jag känner mig som en kalv på grönbete eller Bambi på hal is. Man vet att nånstans där inne så finns känslan, timingen, touchen, tillsaget, men det tar tid att plocka fram det igen.

Den dag jag inte kan spela själv så vet jag att jag kommer stå där på sidan och leva mig in i spelet på något vis, antingen som tränare eller bara hängiven supporter.

I morgon är det dags igen.

Live the LifeLife / Nicklas