En odödlig låt av ett odödligt band. Kan man annat än att känna sig odödlig när man hör den!?
David Rydenfalk, jag kommer aldrig att glömma de där gångerna man har levt livetsliv tillsammans med dig. Det är få personer som har fått mig att leva så innerligt och hur ska jag uttrycka mig, hmm.. Hårt, passar nog bra.
Minns den där gången när vi skulle GÅ från Umeå till Luleå på fest. En i den livsperioden helt naturlig tanke, i jakten på något mer…
Och hur vi skulle gå iförda cowboyhatt och pistolhölster – för vi skulle ju på cowboyfest. Stundens iver och baksmällan från natten innan tog oss dock aldrig längre än till statiolmacken i Sävar (2 mil från Umeå). Men inte tog vi bussen för det. Vi bytte tightsen mot jeans.. behöll hatten, pilotbrillorna och knallpulver pistolerna. Ställde oss på e4an och liftade. 25 och 27 år gamla. Fullt ös. Men fortfarande insiktsfullt, kanske mer insiktsfullt än att åka buss?
Även fast jag växt upp med föräldrar som låtit nationalteaterns budskap tränga sig in på subliminalnivå så var det först under tjugofemårsrevolten (finns det ens en sån?) som poletten trillade ner, de var då jag verkligen började lyssna på vad de sjöng. Kanske hade jag hört det innan, men inte alls på samma sätt.
Slutklämmen på det här inlägget får bli att det alltid går att få ut lite mer, av livet. Något som nämnda proggband förmedlar, men också något som lifelivers står för.
Så ge järnet, det är alltid värt det.
Ni var ju galna!
Jag och David försökte lifta sträckan Umeå-Luleå en gång. Detta var i mitten av december och när mörkret och Lützendimman infann sig strax efter kl 15 stod vi på E4:an strax söder om Piteå. En av grundförutsättningarna när man liftar är att ens tilltänkta chaufför har möjlighet att få syn på en. Det hela slutade med vi mitt i en påfart lyckades övertala en kvinna att skjutsa in oss till busstationen i Piteå.
Livet ÄR en fest