Kilian’s quest
When extraordinary beats the ordinary
Kan vår rädsla till att förlora livet även vara det enda sättet till att fortsätta att leva?
...Alltså kan att utsätta sig för livsfara vara en ren instinkt till att hålla sig vid liv.
Så klandra aldrig en person som han i följande filmklipp, han försöker ju faktiskt bara överleva.
Team Hoyt
För lite över ett år sedan postade jag en video på Team Hoyt som genomförde triathlon-tävlingen "Iron Man", ett klipp som rört mig och säkert många andra fler än en gång. Idag när jag surfade runt på YouTube så hittade jag denna intervju som ger en förklaring till hur allting började.
Live the LifeLife! / Nicklas
MAN ON WIRE
This is a really cool movie, see it and get inspired to follow you passion!
Johan
Hur var det nu, hade vi sittplats eller?
Vi hade köpt sittplatsbiljetter för att vi ansåg oss vara väl gamla för att stå längst fram och skaka frontstaketet tillsammans med svettiga fjortisar som köat sen tidig morgon. Det tog dock inte längre än möjligtvis några sekunder tills det att hela läktaren med sittplatser hade förvandlats till ett hav av hoppande människor utan åldersnoja.
MUSE som i helgen spelade på hovet i Stockholm levererade på beställning och överträffade alla mina förväntningar. "Man blir helt vimmelkantig" uttryckte Expressens skribent sig i dagens tidning och gav konserten fem getingar av fem möjliga. Kan inte annat än att hålla med...
Här är lite livematerial:
Kanske inte bästa kvalitén men lite av känslan får man allt tillbaka.
En nostalgitripp till alla föräldrar som levde livetsliv på 70-talet
En odödlig låt av ett odödligt band. Kan man annat än att känna sig odödlig när man hör den!?
David Rydenfalk, jag kommer aldrig att glömma de där gångerna man har levt livetsliv tillsammans med dig. Det är få personer som har fått mig att leva så innerligt och hur ska jag uttrycka mig, hmm.. Hårt, passar nog bra.
Minns den där gången när vi skulle GÅ från Umeå till Luleå på fest. En i den livsperioden helt naturlig tanke, i jakten på något mer...
Och hur vi skulle gå iförda cowboyhatt och pistolhölster - för vi skulle ju på cowboyfest. Stundens iver och baksmällan från natten innan tog oss dock aldrig längre än till statiolmacken i Sävar (2 mil från Umeå). Men inte tog vi bussen för det. Vi bytte tightsen mot jeans.. behöll hatten, pilotbrillorna och knallpulver pistolerna. Ställde oss på e4an och liftade. 25 och 27 år gamla. Fullt ös. Men fortfarande insiktsfullt, kanske mer insiktsfullt än att åka buss?
Även fast jag växt upp med föräldrar som låtit nationalteaterns budskap tränga sig in på subliminalnivå så var det först under tjugofemårsrevolten (finns det ens en sån?) som poletten trillade ner, de var då jag verkligen började lyssna på vad de sjöng. Kanske hade jag hört det innan, men inte alls på samma sätt.
Slutklämmen på det här inlägget får bli att det alltid går att få ut lite mer, av livet. Något som nämnda proggband förmedlar, men också något som lifelivers står för.
Så ge järnet, det är alltid värt det.