Det är dags för en ny officiell veckodag med hyllning till en av The Killers just nu kanske bästa låtar. (live- eller album-versionen går lika bra, vi vill ju inte bli för specifika)
Håll till godo:
http://youtu.be/X2UYCDcu5ko
Är det föresten nån som hört deras nya?
Idag är det då måndag igen, och vad passar då inte bättre för att få upp stämningen än några väl valda ljudslingor?
Vi startar detta inlägg med en rejäl spark i ansiktet! Sedan går vi över till det lite mer lugnande wow wow waka wow wow waka waka innan vi avslutar med de extremt rage-framkallande raderna i slutet på denna låt, they say jump you say how high?
Länge leve RAGE-MÅNDAG!
Med refrängen på den här är svårt att klaga. Jag upptäckte nyligen bandet och låten under avrundningen av extreme.com‘s sändning av Världscuppremiären i XCO i Sydafrika.
Tyvärr finns inte så mycket av dem på spotify men jag kan rekommendera att lyssna på deras spellista på youtube.
Mvh,
André
Blåser liv i en gammal tradition initierad av Mikael Karlsson för ett par år sedan, veckans låt! Kollar man igenom arkivet i denna kategori så hittar man låtar skrivna och spelade av personer som verkligen vet vad de gör och hur man berör. Sent här på lördag kväll så kommer då veckans bidrag från Stefan Sundströms senaste platta. En låt som jag vet att både jag och M. Karlsson nynnat på de senaste veckorna.
Varsågod, Stefan Sundström – Alla ska i jorden
Vi hade köpt sittplatsbiljetter för att vi ansåg oss vara väl gamla för att stå längst fram och skaka frontstaketet tillsammans med svettiga fjortisar som köat sen tidig morgon. Det tog dock inte längre än möjligtvis några sekunder tills det att hela läktaren med sittplatser hade förvandlats till ett hav av hoppande människor utan åldersnoja.
MUSE som i helgen spelade på hovet i Stockholm levererade på beställning och överträffade alla mina förväntningar. “Man blir helt vimmelkantig” uttryckte Expressens skribent sig i dagens tidning och gav konserten fem getingar av fem möjliga. Kan inte annat än att hålla med…
Här är lite livematerial:
Kanske inte bästa kvalitén men lite av känslan får man allt tillbaka.
En odödlig låt av ett odödligt band. Kan man annat än att känna sig odödlig när man hör den!?
David Rydenfalk, jag kommer aldrig att glömma de där gångerna man har levt livetsliv tillsammans med dig. Det är få personer som har fått mig att leva så innerligt och hur ska jag uttrycka mig, hmm.. Hårt, passar nog bra.
Minns den där gången när vi skulle GÅ från Umeå till Luleå på fest. En i den livsperioden helt naturlig tanke, i jakten på något mer…
Och hur vi skulle gå iförda cowboyhatt och pistolhölster – för vi skulle ju på cowboyfest. Stundens iver och baksmällan från natten innan tog oss dock aldrig längre än till statiolmacken i Sävar (2 mil från Umeå). Men inte tog vi bussen för det. Vi bytte tightsen mot jeans.. behöll hatten, pilotbrillorna och knallpulver pistolerna. Ställde oss på e4an och liftade. 25 och 27 år gamla. Fullt ös. Men fortfarande insiktsfullt, kanske mer insiktsfullt än att åka buss?
Även fast jag växt upp med föräldrar som låtit nationalteaterns budskap tränga sig in på subliminalnivå så var det först under tjugofemårsrevolten (finns det ens en sån?) som poletten trillade ner, de var då jag verkligen började lyssna på vad de sjöng. Kanske hade jag hört det innan, men inte alls på samma sätt.
Slutklämmen på det här inlägget får bli att det alltid går att få ut lite mer, av livet. Något som nämnda proggband förmedlar, men också något som lifelivers står för.
Så ge järnet, det är alltid värt det.
