Klockan är strax efter 16 och jag vandrar sakta hemåt från ännu en salskrivning på östra paviljongen. I fickan gräver jag efter min Dry-lane-strumpa som den senaste månaden fått figurera ipod-fodral. Det är en konst att flippa den rätt utan att titta. Jag trycker på play och som alltid strömmar Rage against the machine med killing in the name igenom mitt huvud. Det bästa jag vet är hur den bygger upp en känsla som Zack de la rocha befriar med sitt ”Uggh!” 2.50 in i sången. Ni som hört sången vet vad jag pratar om. Nu tar tenta-promenaden inte fullt 2 minuter så känslan levereras alltid i efterhand men med detta ville jag egentligen bara ge er en förklaring till varför jag, just där och då, efter en relativt lätt tenta, var både kär och odödlig.
Category: Jonas
Skin and bones
Aterigen ar jag oforstaende, forundrad och berord. Skillnaden ar att jag denna gang aven ar lidande. Jag har forsokt att satta fingret pa amnet forut och jag tanker gora det igen. Detta framst for att jag spenderat en vecka pa en av de sjukaste platserna pa jorden (Whistler) och for att denna vistelse gjort mig flera erfarenheter rikare inom kategorin.
Det ar stralande sol och jag och Mikael sitter i korgliften med en forvantan som ej gar att beskriva i ord. Under oss slingrar sig banor som tidigare bara existerat i fantasin och vid varan sida hanger dom grymmaste downhill-cyklar man kan tanka sig. Det var ju detta vi dromt om anda sedan barnsbenen larde sig trampa. Tiden var kommen och vi var dar. Vara kroppar fylldes med en kansla av lugn, det var en kansla vi kande igen och som vi valkomnade. Tystnaden talade sitt sprak och nar vara blickar mottes visste vi att idag, idag skulle det banne mig utrattas stordad.
Dagen gick och ododligheten smog sig pa. Vi gick pa livet drog. Pedaler vevades allt snabbare och hopp hoppades allt storre. Det var ingen tillfallighet att Jonas slangde ut no-foots i creek-gaps han aldrig provat forut och att Mikael tog sig an nortshorebanor lika hoga som traden. Men hur kom det sig? Hur kommer det sig att era vanner provar saker som kraver mer an deras egna dokumenterade formaga? Saker kan ju ga valdigt illa om man later adrenalinet ta overhanden. Vissa kallar det idioti, jag kallar det en drivkraft till vad vi vardesatter mest.
Manga forsoker forklara det med ett franvarande enzym men vad det handlar om ar ju karleken och gladjen till det vi gor. Hade jag inte haft sa forbannat roligt den dar dagen den 16:e juli hade ju mitt nyckelben fortfarande varit helt, men hade jag varit lyckligare? Jag tror inte det. Anledningen till varfor jag pressar mig till dessa nivaer har ju med en stark onskan att bli battre pa det jag gor. Kan tyckas konstigt men sahar fungerar min vardag, ju battre jag blir desto roligare har jag. Ju roligare jag har desto storre, snabbare och farligare pressar jag mig. Kan tyckas fungera som en ond cirkel, men jag valjer att kalla det utveckling.
Nu kan jag tyvarr inte dra alla over samma kam och forklara detta forunderliga fenomen som kallas drivkraft, jag kan ju bara ge min personliga asikt. Det finns lika manga anledningar till att jag pressar mig att prova en femfyrtio over ett gap jag ovisst vet jag kommer over till att det fanns anledningar for Brandon Flowers att skriva nya sjuka texter. Vad jag dock ar overtygad om ar att den dar omisskanneliga kraften inom oss helt handlar om att bryta barriarer for att ta oss till nya nivaer genom karleken sa att vi kan ha annu roligare nar vi utovar vara favoritsysselsattningar.
For mig vantar nu sex veckors rehabilitering och ett livetsliv fran soffan, men jag hanger inte lapp for det. Istallet tar jag sikte pa nya aventyr och en tid dar vannerna far sta i centrum. Saknar er. Tills dess;
Make it count.
/Jonas
Into the wild
Saga vad man vill om de klippiga bergen, men klippiga, det ar dom fanimej.
Tradplantering tog slut och vi gav oss av i nordvastlig riktning med sikte mot Jasper. Att lifta i trio ar tyvarr lika opraktiskt som potatisskalarna ar for vansterhanta (eller plantroren for den delen). Darfor delade vi upp oss i tva lag, Herr och Fru Mustasch vs. Storbubben. Till allas stora forvaning segrade mustascherna. Grattis. Jasper kom att fungera som en stor aterhamtningsprocess for de tre trotta plantorerna och under den tredje dagen av att-gora-ingenting hander nagot ovantat. Vi har valt att kalla det resans peripeti:
Storbubben Johan beslutar sig for att aka hem. Aren har uppenbarligen fatt honom att trottna pa sin ryggsack som garderob sa det var med ett leende under mustaschen som Jonas drog sitt Ica-kort och skickade honom mot Sthlm. Kvar i parken sitter tva ivriga med vilsna pojkar i Jaspers park. Har vi tid med Yukon? Hur kul ar det att paddla kanot? Ska vi prioritera bort Banff? Cyklingen da? Likt en flasksnurrning stormar vi vagen och beslutar oss for att Banff ar nasta mal pa denna lagomt planerade resa ( Banff ger oss mer tid och ska tydligen vara ett av klippiga bergens vackrare partier). Snart skulle vi fa se…
Val i Banff tar snaltarmen stryptag om oss och vi vet varken in eller ut. Vad gor man i ett lands mest populara stad kryllandes av Japaneser? Dom har uppenbarligen pengar och vilket vi uppenbarligen tycks sakna. Utslagna och fortvivlade splittrar sig duon i sokan efter en passande aktivitet. En timme senare sitter vi pa varsin MTB med endast talt, sovsack, mat och en karta over vildmarken djupare skogar. I tre dagar ar det bara jag, Mikael, bergen, sjoarna och djuren. Inte en manniskosjal eller stadsjeep sa langt ogat kan na. Tro oss, detta har varit resans hojdpunkt an sa lange!
Imorgon bar det av over bergen med sikte mot Whistler varvid vi redan styrt upp boende. Visste ni att dom har varldens basta cykelpark dar och att man fortfarande kan aka snowboard pa glaciaren? Yey-yey, freedom for fan!
En bild sager mer an ord, follow your search! / J and M
Lite bilder från vårt liv, hur är ditt liv?
Nytt camp nya pengar?
Egenteligen borde vi skriva en lang utverdering om hur kanadnsisk skogsplantering fungerar, men det skulle bli en alldeles for deppresiv upplevelse for bade oss som skriver och ni som laser detta. kortfattat kan vi saga att all form att plantering dar man slutar jobba 15:30 pa dagarna och sover i en sang inomhus pa natterna ar exklusiv lyxplantering! Blir det en hostplantering for smabubbarna i dalarna kommer vi ga runt med ett leende pa lapparna och kring 10-tiden ropa hogt till vara medarbetare att -Snart har vi gjort Camp cost. 24st vackra kanadensiska dollar.
Vi ar nu pa var lediga dag tillbaka i Dreyton Valley for att tvatta klader kolla mejlen och ata skrapmat. Den nya campen som Johan var med och satte upp haller helt klart hogre standard an den forra, men campen som Herr och Fru Mustasch bodde pa utanfor Hinton vid foten av klippiga bergen ligger ligger hogst pa var topp 3 -camp lista.
Vi ar ocksa stolta att meddela att Team Sweden kommer att gora ett skift till (4 dagar) och sedan avsluta varan cometkarriar lika snabbt som vi inledde den. Vissa saker maste goras och det har ar om fyra dagar gjort! Finns sa oerhort mycket mer som vi ocksa maste gora i det har landet att vi kanner att vi inte kan stanna kvar.
Att resa med mustasch
Det borjade en lordag i ett sommrigt Uppsala. I storebror Karlssons lagenhet for att vara exakt. Med 20 skona minuter forsov vi oss. Trodde vi. Ganska snart stod det klart att en viss Orvar hade mixat med tiden och stallt fram klockan ytterligare en timma vilket resulterade i en forsening med hela 1h 20min. Vem var det egenteligen som kom pa lagen om alltings javlighet? Var det Murphy eller var det F. Orvar?
Hur som haver, vi jobbar juh alla bast under press tankte vi och lade 90 minuter senare upp vara 18 kilos ryggsackar pa Arlandas mystiska rullband. Mickes titan-arm gick aterigen genom sakerhetskontrollen medans jonas fick kasta sin gotteburk for att undvika ytterligare problem med airport security. Efter varsin 110kr flygplatsfrukost agnade vi runt en timme i flygplanet till att fylla i immigrations papper for att entra “the land of the free”. Vad svarar man egenteligen pa en san har fraga? :
C. Have you ever been or are you now involved in espionage or sabotage; or in terrorist activities; or genocide; or between 1933 and 1945 were involved, in any way, in presecutions associated with Nazi Germany or its allies?
Jag menar vad skulle handa om man svarade ja?? Man blir juh liksom sugen pa prova bara for att se vad dom gor med en.
Vidare foljde en extra muddring i sakerhetskontrollen innan vi fick lamna New yorks flygplats for Edmonton. Lita aldrig pa en man med mustasch galler tydligen i USA ocksa. Dom smekte oss pa alla extremiterna och drog bomullstussar i vara skor i jakt pa sprangamnen.
Hela tillstallningen var faktiskt ganska underhallande och vi satt pa varsinh stol och njot. Tydligen ar denna behandling rutin pa slumpmassigt utvalda resenarer. Hur vi blev utvalda rader det inga tvivel om. Har ni sett vara mustascher? Jonas tangorabatt skulle juh kunna nota hal pa vilket flygplansfonster som helst.
Visste ni forresten att plantera skog det gjorde straffangar i borjan av 60-talet har i Canada. nu fortiden valfardar manniskor fran hela varlden for att utfora detta adla yrke.
Med handen pa hjartat sa vill vi erkanna att efter 10 natter i vart mobila Ellos talt borjar arbetsmoralen sjunka. Antar att det ar en hunger efter toppbestigningar och frihet som hagrar, eller kanske ar det bara for att detta ar det absolut sjukaste vi gett oss in pa. Vi lever som djur i en riktigt lerig svinstia och nagra av vara arbetskamrater har inte duschat pa det senaste 10 dagarna, vilket en tredjedel av svenskarna pa campen stolt tagit efter. Gissa i kommentaren pa vem ni tror att det ar. Bildbevis kommer i nasta blogg. Hur lange vi tanker fortsatta ar inte helt klart. Skogplantering i Kanada ar som en resa 20 ar tillbaka i tiden jamfort med vad resten av Team Sweden haller pa med nere i Mora. Vi konstaterar klart att vissa saker gor man inte for pengar. speciellt inte om det handlar om lite pengar, sa nar handuken kastas tar vi kompassriktning mot klippiga bergen och grov cykelporr!.
Glad midsommar pa er!
/ Herr och Fru Mustasch (gissa vem som ar vem i kommentaren dar ocksa)