Klockan är strax efter 16 och jag vandrar sakta hemåt från ännu en salskrivning på östra paviljongen. I fickan gräver jag efter min Dry-lane-strumpa som den senaste månaden fått figurera ipod-fodral. Det är en konst att flippa den rätt utan att titta. Jag trycker på play och som alltid strömmar Rage against the machine med killing in the name igenom mitt huvud. Det bästa jag vet är hur den bygger upp en känsla som Zack de la rocha befriar med sitt ”Uggh!” 2.50 in i sången. Ni som hört sången vet vad jag pratar om. Nu tar tenta-promenaden inte fullt 2 minuter så känslan levereras alltid i efterhand men med detta ville jag egentligen bara ge er en förklaring till varför jag, just där och då, efter en relativt lätt tenta, var både kär och odödlig.
Author: Jonas
Skin and bones
Aterigen ar jag oforstaende, forundrad och berord. Skillnaden ar att jag denna gang aven ar lidande. Jag har forsokt att satta fingret pa amnet forut och jag tanker gora det igen. Detta framst for att jag spenderat en vecka pa en av de sjukaste platserna pa jorden (Whistler) och for att denna vistelse gjort mig flera erfarenheter rikare inom kategorin.
Det ar stralande sol och jag och Mikael sitter i korgliften med en forvantan som ej gar att beskriva i ord. Under oss slingrar sig banor som tidigare bara existerat i fantasin och vid varan sida hanger dom grymmaste downhill-cyklar man kan tanka sig. Det var ju detta vi dromt om anda sedan barnsbenen larde sig trampa. Tiden var kommen och vi var dar. Vara kroppar fylldes med en kansla av lugn, det var en kansla vi kande igen och som vi valkomnade. Tystnaden talade sitt sprak och nar vara blickar mottes visste vi att idag, idag skulle det banne mig utrattas stordad.
Dagen gick och ododligheten smog sig pa. Vi gick pa livet drog. Pedaler vevades allt snabbare och hopp hoppades allt storre. Det var ingen tillfallighet att Jonas slangde ut no-foots i creek-gaps han aldrig provat forut och att Mikael tog sig an nortshorebanor lika hoga som traden. Men hur kom det sig? Hur kommer det sig att era vanner provar saker som kraver mer an deras egna dokumenterade formaga? Saker kan ju ga valdigt illa om man later adrenalinet ta overhanden. Vissa kallar det idioti, jag kallar det en drivkraft till vad vi vardesatter mest.
Manga forsoker forklara det med ett franvarande enzym men vad det handlar om ar ju karleken och gladjen till det vi gor. Hade jag inte haft sa forbannat roligt den dar dagen den 16:e juli hade ju mitt nyckelben fortfarande varit helt, men hade jag varit lyckligare? Jag tror inte det. Anledningen till varfor jag pressar mig till dessa nivaer har ju med en stark onskan att bli battre pa det jag gor. Kan tyckas konstigt men sahar fungerar min vardag, ju battre jag blir desto roligare har jag. Ju roligare jag har desto storre, snabbare och farligare pressar jag mig. Kan tyckas fungera som en ond cirkel, men jag valjer att kalla det utveckling.
Nu kan jag tyvarr inte dra alla over samma kam och forklara detta forunderliga fenomen som kallas drivkraft, jag kan ju bara ge min personliga asikt. Det finns lika manga anledningar till att jag pressar mig att prova en femfyrtio over ett gap jag ovisst vet jag kommer over till att det fanns anledningar for Brandon Flowers att skriva nya sjuka texter. Vad jag dock ar overtygad om ar att den dar omisskanneliga kraften inom oss helt handlar om att bryta barriarer for att ta oss till nya nivaer genom karleken sa att vi kan ha annu roligare nar vi utovar vara favoritsysselsattningar.
For mig vantar nu sex veckors rehabilitering och ett livetsliv fran soffan, men jag hanger inte lapp for det. Istallet tar jag sikte pa nya aventyr och en tid dar vannerna far sta i centrum. Saknar er. Tills dess;
Make it count.
/Jonas
Into the wild
Saga vad man vill om de klippiga bergen, men klippiga, det ar dom fanimej.
Tradplantering tog slut och vi gav oss av i nordvastlig riktning med sikte mot Jasper. Att lifta i trio ar tyvarr lika opraktiskt som potatisskalarna ar for vansterhanta (eller plantroren for den delen). Darfor delade vi upp oss i tva lag, Herr och Fru Mustasch vs. Storbubben. Till allas stora forvaning segrade mustascherna. Grattis. Jasper kom att fungera som en stor aterhamtningsprocess for de tre trotta plantorerna och under den tredje dagen av att-gora-ingenting hander nagot ovantat. Vi har valt att kalla det resans peripeti:
Storbubben Johan beslutar sig for att aka hem. Aren har uppenbarligen fatt honom att trottna pa sin ryggsack som garderob sa det var med ett leende under mustaschen som Jonas drog sitt Ica-kort och skickade honom mot Sthlm. Kvar i parken sitter tva ivriga med vilsna pojkar i Jaspers park. Har vi tid med Yukon? Hur kul ar det att paddla kanot? Ska vi prioritera bort Banff? Cyklingen da? Likt en flasksnurrning stormar vi vagen och beslutar oss for att Banff ar nasta mal pa denna lagomt planerade resa ( Banff ger oss mer tid och ska tydligen vara ett av klippiga bergens vackrare partier). Snart skulle vi fa se…
Val i Banff tar snaltarmen stryptag om oss och vi vet varken in eller ut. Vad gor man i ett lands mest populara stad kryllandes av Japaneser? Dom har uppenbarligen pengar och vilket vi uppenbarligen tycks sakna. Utslagna och fortvivlade splittrar sig duon i sokan efter en passande aktivitet. En timme senare sitter vi pa varsin MTB med endast talt, sovsack, mat och en karta over vildmarken djupare skogar. I tre dagar ar det bara jag, Mikael, bergen, sjoarna och djuren. Inte en manniskosjal eller stadsjeep sa langt ogat kan na. Tro oss, detta har varit resans hojdpunkt an sa lange!
Imorgon bar det av over bergen med sikte mot Whistler varvid vi redan styrt upp boende. Visste ni att dom har varldens basta cykelpark dar och att man fortfarande kan aka snowboard pa glaciaren? Yey-yey, freedom for fan!
En bild sager mer an ord, follow your search! / J and M
Med livet som insats
Det är inte svårt att dra parareller med Mexico City och den ryska rouletten. Det ar med livet som insats jag tar det långa benet före det korta när jag korsar gatan i Hanoi och skriker:
– Run to the hills, run for your lives!
Fridens liljor
Att leva med god självinsikt har sitt pris. Att leva i ett land är frihet. Att vara fri är att leva men att dela med sig av filosofierna kan leda till ångest. Kanske inte för mig, men för flickan i för kort klänning. Därfor mina vänner, till er som inte vill ha en blöt axel höjer jag nu ett varningens finger.
Det är tidig afton på Kaosanroad och jag och herr Chiang avnjuter känslan av odödlighet. Ni vet, den som infinner sig när man sprungit en mil med Sigur Ros i huvudet. Det känns lite ensamt men ändå så oberoende. Plöstligt slår hon sig ner, lilla Um, 23 ar, söt som socker, uppvuxen i norra Thailand. Väldigt snabbt gör jag klart for henne att vi endast kan vara vänner och hon godtog det. Vi fick snabbt sympatier för varandra. En Chiang blev till fyra och vi spelade pool hela natten. Um visar mig hennes businesscard och fotografier från kontoret hon arbetar vid. Hennes liv verkade spännande. Hon berättar hur företaget ska satsa internationellt och att chefen i slutet av månaden tänkte skicka Um till Australien. Väl där skulle hon få egen lägenhet och hygglig ingångslön. Livet tycktes le för henne. Jag ger henne en härligt klapp på axeln och berättar för henne att hon är en livslevare. Men, Herr Chiang gör att jag sluddrar på lite djupare än vanligt om hur livet ska levas. Ni vet, “a few miles, a million smiles” snacket. Vad som nu händer ar att lilla Ums 23 år av ångest hamnar pa min axel. Inte förrän nu kan jag se genom hennes fingrar. Allt var en illution och hennes största dröm. Jag skämdes. Hur berättar man för något så förstört att det bara är ens egna tankar som kan sätta stopp för de verkliga drömmarna? Jag gav henne en kram och gick. Där sitter hon än, 23 år och aktiv glädjeflicka. Alla förtjanar en möjlighet.
So, how am I doin? Upplevelserna gör mig starkare, kulturerna ger mig nya perspektiv och var människa gör mig visare. So I’m doin good. Livet ler mestadels. Reser for stunden i världens mest bombade land och det är så vackert. Laos är en orgasm. Vad ska jag säga? Konstantine ar fortfarande lockig brunett men jag behöver bara mig sjalv.
/Jonas
Meningar med livet
Spontanitet borde vara varje människas bästa egenskap. För vad känns inte bättre än när något plötsligt bara händer? Livet ska vara improviserat, instinktivt och oväntat. Utan spänningen försvinner överraskningarna.
Så det hela tog vid någonstans mittemellan ett brustet hjärtats höst och de allt varmare vinternätterna hemmavid. Min luft kändes tung och mitt liv var allt annat än spännande. Jag var inne i mitt livs tyngsta transportsträcka i jakt på uppenbarelser. Vars var mina tecken? Ge mig något, någon och det nu! Plötsligt händer det, där kommer han gående med livets leende på den gata vi alltför många gånger halsat kvällens sista system-öl för en billigare kväll på krogen. Lappvantarna fanns inte, istället spöregn men det är oväsentligt för stunden. Han kom gående och han gjorde det bra. Han hade hunger i blicken och han ville leva. Jag kallar honom min bättre hälft, andra kallar honom livets Henrik. Det ni nu ska få höra är uppenbarelser och spontanitet.
Regnet tvingar in oss i gallerian, gör-det-själv-chokladen tvingar oss bort från fiket och rulltrappan upp går ju inte ner så av en händelse hamnar vi i butiken som ägs av Henriks far. Förvisso ett obligatorisk besök när man vistas i gallerian men med den stora skillnaden att dagen till ära bjöd på en uppkopplad laptop. Vi behövde en sista-minuten härifrån. Ge oss något, vad som helst? Det ena leder ju till det andra och detta var inget undantag. Inom loppet av fem minuter hade vi utan större eftertanke betalat varsin flygstol till alpernas centrum och Österrikes hjärta, närmare bestämt staden Innsbruck. Spontaniteten och det oväntade hade återigen räddat mig från undergång och dödens död. Men vars hade jag varit idag om den söta flickan på caféet blandat chokladen bakom disken? Gud vet inte.
Som av en händelse träffade jag en 34-årig lärarinna född och uppvuxen i Innsbruck vid namnet Petra under min tid som backpacker i Sydamerika. Både hon och jag förstod att vi skulle ses igen när farvälet vid Bolivias gräns mot Chile var ett faktum. Men att det skulle ske i stil med “Like it or not, but we accidently booked a flight the 6th of january to Innsbruck. We hope you pick us up? /Jonas” var mer oväntat. Tur att Petra lever både improviserat, instinktivt och oväntat. Hon är en livslevare precis som oss och tog emot oss med öppna armar och damn, det blev en time of our lifes!
Att det nu var lika dålig säsong som den förra var bra spelar ingen som helst roll. Solen sken på de mäktiga alptopparna och allt man kunde göra var att skratta med livet. Många bäckar små blir till en stor å och därför kan jag inte summera allt liv som levdes. Men jag kan berätta en sak.
Det var tidig rage-måndag och jag och Herr Henrik hade långt och länge hägrat en topp. Vi hade fem dagar innan misslyckats fatalt med expeditionen. Väl värt att nämna var att båda då tagit på sig dagens baksmälla. Det krävdes helt enkelt en nykter rage-måndag för bravader som dessa. Så med varsin apelsin, en 100-grams chokladkaka, två maximgel och en vattenflaska i väskan lämnade vi Petras lägenhet bakom oss med Rage against the machine skrikandes i örat. Finns det något bättre än detta frihetspolitiska budskap på en måndagmorgon? Känslan av odödlighet smög sig på. Adrenalinet pumpade genom kroppen. Det var en känsla vi kände igen och som vi välkomnade. Vi var där vi var för att vi ville vara där. Långt och länge slingrade sig vägarna uppför men ingen backe var brant nog för våra bättre begagnade city-bikes. När snön väl tog övertaget fortsatte vi till fots. Den vertikala vandringen gav syra, men det ignorerades. Istället sträckte vi händerna och skrek “they say jump, you say how high”! Vi skulle upp om det så blev våran död.
En bild säger mer än tusen ord.
Pure happiness. / Jonas