Author: Jonas

Aterigen ar jag oforstaende, forundrad och berord. Skillnaden ar att jag denna gang aven ar lidande. Jag har forsokt att satta fingret pa amnet forut och jag tanker gora det igen. Detta framst for att jag spenderat en vecka pa en av de sjukaste platserna pa jorden (Whistler) och for att denna vistelse gjort mig flera erfarenheter rikare inom kategorin.

Det ar stralande sol och jag och Mikael sitter i korgliften med en forvantan som ej gar att beskriva i ord. Under oss slingrar sig banor som tidigare bara existerat i fantasin och vid varan sida hanger dom grymmaste downhill-cyklar man kan tanka sig. Det var ju detta vi dromt om anda sedan barnsbenen larde sig trampa. Tiden var kommen och vi var dar. Vara kroppar fylldes med en kansla av lugn, det var en kansla vi kande igen och som vi valkomnade. Tystnaden talade sitt sprak och nar vara blickar mottes visste vi att idag, idag skulle det banne mig utrattas stordad.

Dagen gick och ododligheten smog sig pa. Vi gick pa livet drog. Pedaler vevades allt snabbare och hopp hoppades allt storre. Det var ingen tillfallighet att Jonas slangde ut no-foots i creek-gaps han aldrig provat forut och att Mikael tog sig an nortshorebanor lika hoga som traden. Men hur kom det sig? Hur kommer det sig att era vanner provar saker som kraver mer an deras egna dokumenterade formaga? Saker kan ju ga valdigt illa om man later adrenalinet ta overhanden. Vissa kallar det idioti, jag kallar det en drivkraft till vad vi vardesatter mest.

Manga forsoker forklara det med ett franvarande enzym men vad det handlar om ar ju karleken och gladjen till det vi gor. Hade jag inte haft sa forbannat roligt den dar dagen den 16:e juli hade ju mitt nyckelben fortfarande varit helt, men hade jag varit lyckligare? Jag tror inte det. Anledningen till varfor jag pressar mig till dessa nivaer har ju med en stark onskan att bli battre pa det jag gor. Kan tyckas konstigt men sahar fungerar min vardag, ju battre jag blir desto roligare har jag. Ju roligare jag har desto storre, snabbare och farligare pressar jag mig. Kan tyckas fungera som en ond cirkel, men jag valjer att kalla det utveckling.

Nu kan jag tyvarr inte dra alla over samma kam och forklara detta forunderliga fenomen som kallas drivkraft, jag kan ju bara ge min personliga asikt. Det finns lika manga anledningar till att jag pressar mig att prova en femfyrtio over ett gap jag ovisst vet jag kommer over till att det fanns anledningar for Brandon Flowers att skriva nya sjuka texter. Vad jag dock ar overtygad om ar att den dar omisskanneliga kraften inom oss helt handlar om att bryta barriarer for att ta oss till nya nivaer genom karleken sa att vi kan ha annu roligare nar vi utovar vara favoritsysselsattningar.

For mig vantar nu sex veckors rehabilitering och ett livetsliv fran soffan, men jag hanger inte lapp for det. Istallet tar jag sikte pa nya aventyr och en tid dar vannerna far sta i centrum. Saknar er. Tills dess;

Make it count.

/Jonas

Det är inte svårt att dra parareller med Mexico City och den ryska rouletten. Det ar med livet som insats jag tar det långa benet före det korta när jag korsar gatan i Hanoi och skriker:

– Run to the hills, run for your lives!

Att leva med god självinsikt har sitt pris. Att leva i ett land är frihet. Att vara fri är att leva men att dela med sig av filosofierna kan leda till ångest. Kanske inte för mig, men för flickan i för kort klänning. Därfor mina vänner, till er som inte vill ha en blöt axel höjer jag nu ett varningens finger.

Det är tidig afton på Kaosanroad och jag och herr Chiang avnjuter känslan av odödlighet. Ni vet, den som infinner sig när man sprungit en mil med Sigur Ros i huvudet. Det känns lite ensamt men ändå så oberoende. Plöstligt slår hon sig ner, lilla Um, 23 ar, söt som socker, uppvuxen i norra Thailand. Väldigt snabbt gör jag klart for henne att vi endast kan vara vänner och hon godtog det. Vi fick snabbt sympatier för varandra. En Chiang blev till fyra och vi spelade pool hela natten. Um visar mig hennes businesscard och fotografier från kontoret hon arbetar vid. Hennes liv verkade spännande. Hon berättar hur företaget ska satsa internationellt och att chefen i slutet av månaden tänkte skicka Um till Australien. Väl där skulle hon få egen lägenhet och hygglig ingångslön. Livet tycktes le för henne. Jag ger henne en härligt klapp på axeln och berättar för henne att hon är en livslevare. Men, Herr Chiang gör att jag sluddrar på lite djupare än vanligt om hur livet ska levas. Ni vet, “a few miles, a million smiles” snacket. Vad som nu händer ar att lilla Ums 23 år av ångest hamnar pa min axel. Inte förrän nu kan jag se genom hennes fingrar. Allt var en illution och hennes största dröm. Jag skämdes. Hur berättar man för något så förstört att det bara är ens egna tankar som kan sätta stopp för de verkliga drömmarna? Jag gav henne en kram och gick. Där sitter hon än, 23 år och aktiv glädjeflicka. Alla förtjanar en möjlighet.

So, how am I doin? Upplevelserna gör mig starkare, kulturerna ger mig nya perspektiv och var människa gör mig visare. So I’m doin good. Livet ler mestadels. Reser for stunden i världens mest bombade land och det är så vackert. Laos är en orgasm. Vad ska jag säga? Konstantine ar fortfarande lockig brunett men jag behöver bara mig sjalv.

/Jonas