Jajamän för så är det, jag har i princip gjort mitt i den akademiska världen och nu är det dags för livet utanför! Eller ja, kan inte direkt påstå att jag varit helt-uppe-i-öronen inne i studentlivet…har snarare haft en sådär lagomt passiv inställning och mer gjort precis det jag behöver göra och sen istället ägnat mer tid till annat, som att t.ex. lyssna på Kings of leon’s höjdare Cold Desert…man kan som inte få nog av hans hjärtskärande skrik 5:05 in i låten….kolla själv liksom…
Blåser liv i en gammal tradition initierad av Mikael Karlsson för ett par år sedan, veckans låt! Kollar man igenom arkivet i denna kategori så hittar man låtar skrivna och spelade av personer som verkligen vet vad de gör och hur man berör. Sent här på lördag kväll så kommer då veckans bidrag från Stefan Sundströms senaste platta. En låt som jag vet att både jag och M. Karlsson nynnat på de senaste veckorna.
Den här låten har gått på repeat sedan lördagens releasparty. Den var först b-side på singeln Somebody Told Me och som bonus track på en U.S limited edition version av Hot Fuss . Nu är den dock tillbaka i en lite nyare tappning på nya albumet Sawdust som släpptes förra veckan. Inga stora ändingar har gjorts men man kan höra att efter 1:58 in i låter sjunger han i den äldre versonen “the same” 3 ggr och i den nya bara en gång. Klippet jag lagt upp är alltså från den äldre versionen.
Har förresten aldrig förstått mej på det där med bonus tracks och limited editions. varför kan man inte bara göra ett album, se till att det blir bra och sen släppa EN version? Istället gör man olika versioner av samma album för olika länder. En låt läggs till i en utgåva och i en annan tas nån bort. Är det här bara ett sätt att krama mer pengar ur inbitna fans som köper allt som släpps, och därmed ännu ett bevis på att skivbolagen faktiskt är onda?! Ett mycket mer acceptabelt alternativ är att göra som The Smashing Pumpkins gjorde efter deras dubbel album Mellon Collie And The Infinite Sadness. Dom samlade allt låtmaterial som sållats bort i produktionen och placerade dessa på fem egna skivor tillsammans med albumets singlar. Dessa stoppades sedan i en box som nån målade hypnos-ringar på och gav namnet The Aeroplane Flies High. Enkelt, smidigt och framför allt helt otroligt bra!
Veckans låt är nog den mest självskrivna hittills. Om man frågar sig själv vilken månad det är och om det har regnat den senaste veckan kan man, med hjälp av svaren, enkelt gissa sig till titeln. Bandet behöver nog ingen närmare presentation. Eller är det nån som råkat förtränga hela 90-talet?
Mina damer och herrar: Guns N’ Roses – November Rain