Döden döden

Universum stannar. Åtminstone känns det som det. Inom loppet av en sekund vänds världen upp och ner. Logik och sans upphör.

“Han kommer att dö”

Så slutgiltigt. Ingen twist, inget om, inget “men kan dom inte..?”. Bara fyra ord som bildar en mening det inte finns något svar på. Efter två strokes återhämtar man sig inte. Helt plötsligt blir allt en metafor för döden. Handen bävar bara för att släcka lampan. Aldrig någonsin har vintern känts så kall, mörk och lång. Ett nytt år som andats optimism och kreativitet har genom ett telefonsamtal från sjukhuset i Uppsala förvandlats till en tragedi.

och samtidigt…

fortsätter jorden att snurra som om inget har hänt. Utanför det vakuum som bara en tragedi kan skapa går livet vidare. Det finns en vardag där ute även om den är svår att se in ifrån tomrummet. Tanken på den är både betryggande och sorglig. Är det kanske till och med vetskapen om att livet en dag kommer bli som vanligt som håller en flytande?

Kanske…

eller så är det klyschan “inget ont som inte för något gott med sig”. För även om vintern känns kall, mörk och lång så kommer det bli sommar i år igen. Alla möjligheter finns fortfarande kvar. Tragiken påminner oss om hur lynnigt livet är. I stunder som denna känns alla osagda ord, alla ofullständiga projekt och alla uteblivna leenden allt mer angelägna att ta tag i.

Den här texten tillägnas “svärfar” Lasse Westin som dog under söndagen den 10:e januari till följderna av två hjärnblödningar.

Lasse var en brutalminglare, golfare, maratonlöpare och en självgod klädsnobb.

Frid över hans minne.