Nostalgi värmer i vintertider

Det var en gång en lagom varm men regnig sommarmorgon i Sorsele, min debut i skabbrävssammanhang. Hade några dagar innan åkt upp i Jonas “Sorkpesten” Danvinds bil tillsammans med han och Johan “Pälsmössan” Johansson för att vara med i mitt livs första löpstafett, Vindelälvsloppet.

Kommer ihåg hur jag hade en väldigt nytrimmad frisyr. Det var närmare bestämt Pölsmössan själv som hade rakat mitt huvud strax innan Sorkpesten hämtade upp oss på Brukshagen hemma i Sollefteå. Mina löparben var inte alls trimmade på samma sätt. Minns inte exakt, men mest troligt var de i alla fall cykelbensrakade.

Hade precis lagt cyklingen på hyllan och led av det som alla cyklister mer eller mindre lider av – förhållandevis värdelösa löparben följt av en enorm träningsverk.

Framme i Ammarnäs och starten för stafetten fick jag bli en i gänget och bekanta mig med nya och gamla skabbrävar. Den ena var galnare än den andra och rosa linnen och rävsvans var det som fick anses som mest normalt i sammanhanget.

Jag var med och kutade den första dagen, en sträcka på runt tio kilometer. Lämnade slutkörd över stafettpinne och rävsvans till nästa skabbräv, tror att det kan ha varit Boa “Rämbo” Nilsson som jag växlade till.

Nu, tillbaka till den duggregniga morgonen. Efter vi plockat ihop tältet så var jag helt bestämd. “Näe, nu är det säkert – jag tar och cyklar hem”. På skabbrävsspråk så kan den här cykelturen haft att göra med en särskild tik som lockade i hemmagrytet Sollefteå.

Nåväl. Vinkade av Pälsmössan, Sorkpesten och de andra skabbrävarna och hoppade upp på min framdämpade mountainbike. I min haglöfsväska som än gör mig trogen hade jag pulat ner en sovsäck, för jag skulle nog bli tvungen att sova någonstans i skogen på vägen hem, det var ju trots allt en ganska lång sträcka som väntade.

Framåt eftermiddagen hade jag avverkat en tjugo mil. Hade bra rull i hjulen och väskan med sovsäcken var blöt av regnet. Hade dessutom en lätt medvind i ryggen och kom snabbt fram till att det var lika bra att fortsätta, jag hade ju tillsynes inget bättre för mig. Så jag trampade på, by efter by, landskap efter landskap.

När jag kom till bensinmacken i Junsele träffade jag två tjejer i tioårsåldern som frågade mig varför jag var så smal. Berättade att jag cyklat från Sorsele imorse varpå de sa “Jaha..”, precis som att det förklarade saken. Tryckte en påse godis och hoppade upp på sadeln, nu var det bara sju mil till Sollefteå.

Vet inte riktigt hur jag ska sätta ord på känslan. Den var då helt säkert smittad av socker och långvarigt adrenalinpåslag. Allting kändes fantastiskt, lätt och bekymmerslöst. I böcker och tidningar kallar man nog det för flow. Johan brukar säga att jag “går i gång på mig själv”. Vet inte riktigt vilken förklaring som stämmer bäst, men jag gillar känslan.

De sju milen från Junsele var nog de lättaste jag cyklat i mitt liv. Framme i Sollefteå slog jag en pling till Danvind och berättade var jag var, han skrattade högt och gott. De sista två milen hem till Holm fick jag sportdryck och sällskap av skidåkarproffset Magnus “Illern” Jonsson.

Vid elva tiden på kvällen, ungefär 38 mil senare, “lätt sliten” klev jag av cykeln och öppnade dörren till min mammas delade förtjusning. Hon har fått stå ut med mycket galenskap genom åren och är idag ganska immun. Till mitt försvar sa jag något i stil med “..men, men jag hade ju medvind”.

För dig som funderar över vad som hände med den där “lockelsen” så kan jag avslöja att ingenting är rätt svar. Men lika glad är jag för det. Det blev ju ändå en ganska bra historia. En som värmer sinnet gott i vintertider.