En Livslevare på besök i Cham – Sjätte dagen

Efter en smula sovmorgon och den numera välbekanta frukostbuffen satte vi oss på bussen med distination Courmayeur. Mt Blanc tunneln var lång och händelselös. Desto intressantare blev det när vi kom ut ur tunneln. En stor sol från en klarblå himmel mötte oss på den italienska sidan. Här går solen upp så att dalen har morgonsol, något som inte existerar i Chamonix. Byn som sådan ser riktigt trevlig ut, det verkar vara snäppet finare än Cham. När vi väl har fått fram vår utrustning stegar vi iväg i riktning mot en lift vi såg från bussen. Det skulle visa sig vara lättare sagt än gjort. Det tog oss säkert en halvtimme innan vi irrade oss rakt in i nedfarten från berget. En svettig halvtimme i rejält uppförslut i vad som kändes som gassande vårsol. Fåglarna kvittrade som tokiga så de hade iallafall tagit vår på allvar. Efter lite strul med liftortsaktivering satt vi så äntligen på gondolen upp till Courmayeur skidområde. Perfekt väder borde borga för riktigt fin skidåkning!

Uppå på berget möts vi av ett antal olika restauranger, en barnbacke med konstiga figurer och ett antal liftar. Nedfarterna ser breda och välpistade ut. De flesta ska vara röda pister. Vi är riktigt förväntasfulla nu! Några timmar senare då vi sitter på restaurangen Cristiania och avnjuter en schysst lunch har förväntningarna grusats rejält. Det är inget fel på skidsystemet i sig. Pisterna är de bredaste hitills och har genomgående bra lutning. Liftarna är nästan uteslutande stolliftar, de flesta snabba och bekväma. Courmayeur har rätt stor potential som skidområde. En vacker dag som denna borde det ge ett högt betyg. Tyvärr upplever vi pisterna som hårda och isiga med övervägande konstsnö och oftast alldeles för lite snö i pisten. Gräs och grus tar sig upp till ytan redan vid lunchtid. Var tog all snö som föll igår vägen egentligen? Den hamnade tyligen inte på den italienska sidan i alla fall. Vi kör på under eftermiddagen och utforskar i stort sett hela systemet fram till klockan 15. Jag hittar några backar som är riktigt bra och härliga att åka i. En av dessa är den enda svarta pist vi hittar i Cour. Lite kul att både jag och Emmelie är överens om att det var ett av dagens bästa åk då vi egentligen föredrar röda pister, som Cour har hur många som helst av. Men de går knappt att åka. Lika hårda som Grand Montet utan synbar anledning, backarna ligger ju på solsidan. De blir även väldigt snabbt isiga då det tunna snötäcket plogas iväg av något som ständigt hemsöker pisterna, nybörjarna. De har noll uppsikt i backen och ingen ordning på sig själva. Emmelie skulle nog kunna skriva en mindre roman om vad hon inte uppskattade den här dagen i Courmayeur. Själv tycker jag att det blir godkännt på ungefär samma nivå när det gällen åkglädje som Grand Montet. Kortare pister och ingen lika bra som Gms pist ner till byn sänker docck betyget ytterligare. När vi sitter på bussen hem efter att ha vandrat en bra bit tillbaka från pisten konstaterar vi att den största behållningen var vädret, maten och italienarna. Men vädret hade varit lika bra i Brevent, med sol en större del av dagen dessutom. Maten var den i särklass dyraste hitills, 160 kr för en pizza och en cola! Italienarna framstår dock som trevligare och mer karismatiska än fransmännen. De är inte rädda för att prata engelska, är mer avslappnade och tycker om att prata lite strunt. Kanske vi kan övertala Franska staten att skänka Chamonixdalen till Italien? Hur som helst var det en trevlig utflykt. Hade vi gjort den första dagen här hade vi nog varit mer nöjda men jämfört med övriga skidområden känns det med dagens förutsättningar inte helt bra. I morgon står vi i valet och kvalet mellan att återvända till Brevent-Flegere eller pröva lyckan i Les Houches.

Don’t scream in the pist!

//Jez