Ett år, ett land

De senaste veckornas praktik på Tidningen Ångermanland har lett fram till följande, tidigare mycket främmande, tanke: det kanske inte är så fel att ”jobba” trots allt.

Det vill säga, om man gör som Haanks far och alltid har rest till lika många länder som man är gammal. Så är man 26, som jag, ska man ha varit i 26 länder. Antar att många, förutom den vandrande vålnaden, Mr Johan de Rossi – han är inte italienare – ligger lite efter. Jag sitter just nu och försöker räkna ut hur många länder jag varit i och vilka jag ska resa till i år för att komma upp i rätt siffra, 26.

Att resa till många länder är givetvis inget självändamål i sig, om man inte varje dag (1.) pratar med någon ny människa, (2.) äter en ny maträtt och (3.) gör något man aldrig gjort förut (den sista punkten är givetvis en definieringsfråga och fler punkter kan ju skrivas till listan efter tycke och smak). Ett problem är att definiera det här med att ”vara” i ett land. Självklart måste man ha övernattat där (4.).

En fundering som jag emellertid har är: om man upplevde ett land i barndomen, men inte längre minns så mycket av det, för att man var sju år; hur är det då? Innan jag fyller 27 borde jag enligt denna ”minnesteoriuträkning” åtminstone ha varit i två länder till, för jag minns varken att jag var i Holland eller Belgien på vår Europaresa när jag var liten.

Men när jag tänker efter: när vi börjar närma oss 80 och har varit i över 80 länder, hur faan ska vi då kunna minnas var vi varit och vad vi upplevt och vad vi ätit och samtidigt vara sanna LIFELIVERS och leva NU. Därför kommer jag att dra mig tillbaka fram till 2008, på hösten… då sticker jag till London och kollar på konst!

LIFELIFE

/Raftest