Author: david

Lifeliver Leif har två tänder på gång och går snart. Jag var hemma i Umeå hela lördagen och han sprang mellan mig och Mysan… några steg, ett, två, tre, fyra… kanske fem eller sex någon gång…men oftast blev han lite väl entusiastisk och fick upp sån fart att han var tvungen att ta emot sig mot marken som norske skidkungen Björn D efter en spurt… sen var det upp igen, nya steg och nya fall.

Jag lärde mig åka telemark på samma sätt. Det var under en lumpenresa i Chamonix. Första dagen var jag så bakis att jag kräktes redan i bussen på väg till backen – livetsliv har inget med hälsa att göra. Det var 40 centimeter nysnö, jag hade smala telemarksskidor, dagens 20 centimeters plankor hade inte kommit på den tiden, och jag skulle försöka lära mig denna ädla, häftiga konst.

Min lärare var min plutonskamrat Peter Mars från Skåne, den grymmaste telemarksåkaren jag någonsin sett live. Han sa hur jag skulle göra, sen var det fritt fram. Jag ramlade och kraschade mer än jag stod på skidorna. Efter några åk kräktes jag i backen, helt slut. Jag satte mig i skidstugan uppe på berget, drack en cola och åt en baguette.

Sen var det nya tag. Jag vågade luta mig så långt jag kunde i alla kurvor, av erfarenheten från förmiddagen var det en fröjd att falla, och var så nära snön att jag nästan kunde stoppa tungan i pudret i svängen. Sen, när jag gick över gränsen, då hamnade jag åter i ett rökmoln och skidorna och stavarna stack åt alla håll. Men jag lärde mig var gränsen gick och innan första dagen var över och det var dags för Afterski, såg jag mig som en telemarksåkare.

Man lär sig inte av att hålla tillbaka, den yttersta kunskapen finns precis i brytpunkten av vad man klarar av, i det gränslösa landet. Så, vi låter Leif vandra mellan oss, faller han så faller han, men stegen han tagit innan fallet och glädjen han ser i våra ögon när han går visar honom gränsen Lifelivers!

/Raftest

Sitter på Tidningen Ångermanlands lokalredaktion i Sollefteå. Det är söndag, jag jobbar kväll. Har precis varit och träffat Fantomens kusiner Tove och Sanne och gjort ett litet knäck om deras sommarcafé Strandhaket på Risön. 

Jobbade kväll i fredags också, sen for jag hem som ett blåljus till Umeå när jag slutat klockan 10, för att sedan återkomma hit på förmiddagen idag. Vad gör man inte för att få ihop Livetsliv?

Åkte i lördags roadtrip med Mysan och Leif, stannade till vid ett sommarcafé i Tavelsjö och gick på Antikvitetshandel i Rödåsel. Det var en sån där strålande dag som man inte behöver ta fram kameran för att minnas. Vi satt där på caféet och andades in sommarluften, såg korna beta i dalen och Tavelsjö glänsa himlaljus.

Det var en sån där dag med perfekt temperatur. Inte så varmt att man svettas, inte så kallt att man fryser. Leif fick ligga i gräset… han kan inte krypa ännu, men är rätt duktig på att hasa bakåt. Min familj är vacker i alla ljus, Leif  äter som Enberg och skrattar ikapp med sin mamma när han släpper väder.

Ja, så sitter man här och lyssnar på Euskefeurats Pessimistkonsulten och känner sig tillfreds med tillvaron. ”Så det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall…”

Undrar om inte livet är bra-nog-jävla-bra ändå? Det här med att jobba – det som alla Lifelivers nog ser med en viss skeptisism på, om det inte handlar om att plantera skog inför nästa hejdlösahejdundrande äventyr – är inte helt fel.

Jag skrattar mycket och det är roligt nästan jämt, inget kan vara så varierande som reporteryrket.

 

Idag har jag pratat med en man om Graninge bruk, förra veckan intervjuade jag en med HIV… alla bjuder på kaffe.

Raftest, AKA, Ravedave Rapunsel von Rydendryg

Nu när Leif ligger här bredvid mig i soffan och sussar och allt är frid tänkte jag lägga ut texten om hur det en gång började. Det var ett tag sedan jag skrev den, men ibland måste man få lite perspektiv på shit.   

Jag sjönk genom golvet i tron om att alla skulle dö. Klockan var någon minut över fyra på nyårsaftonsmorgon, nästan tolv timmar sedan mamma skjutsade oss från Strömpilen – där vi ägnade oss åt värkarbete – till förlossningen för att det var dags! 

Värkarbetet hade gått bra. Allt var normalt. Det gick framåt. Barnmorskan peppade oss, jag försökte hjälpa till så mycket ett hjälplöst bihang kan. När värkarbetet blev alltför plågsamt kallade barnmorskan på narkosläkaren. En ryggmärgsbedövning skulle inte hinna verka, det hade gått alltför långt, det blev en spruta som skulle ta bort smärtan i 1,5 timme. Då skulle vi ha vårt barn. 

Tick-tack-tick-tack! Sen kom ytterligare en barnmorska in. Tiden rann iväg och den nya barnmorskan hade ett knep som skulle skynda på… Mysan var tapper, som om urkvinnans all inneboende kraft ansamlats till detta ögonblick. Så kom läkaren in i rummet, med en aning om att allt inte var som det skulle. 

Jag var inte stark, jag bleknade, men svimmade inte ens när paniken lyste som starkast i den lille läkarens ögon, eller när barnmorskan viskade något om att det inte skulle gå. Jag var inte stark, men svimmade inte, med blicken någonstans mellan vaggan och graven.  

Efter fem misslyckade försök med sugklockan lämnade de mig. Mysan kysste mig hej då, med en evig kärleksförklaring. Skräcken lyste i hennes ögon, svett blandades med tårar i det bleka ansiktet. Hon trodde barnet var dött och att hon själv skulle dö.  

Efter någon minut kom en undersköterska in. Hon tröstade mig och försäkrade mig om att allt skulle bli bra, försökte få upp mig ur desperationen och splittra pulsaren som sprängde i bröstet. Sen kom barnmorskan in och sa samma sak. Allt kommer att bli bra.

  – Nu borde det vara färdigt, vänta här så ska jag gå och kolla om du kan komma. Sekunderna blev år, minuterna årtusenden… jag hade nått fram till alltings slut.

 – Nu kan du följa med och träffa ditt barn. 

Jag följde efter med darrande ben och andetag som skulle behövt respiratorhjälp.

 – Här är din son, sa en läkare ur barnläkarteamet som var där för eventuella upplivningsförsök. De var på väg därifrån, grabben hade haft toppoäng. Narkosläkaren kom tårögd ut ur operationsrummet, allt hade gott bra, men även för henne hade det blivit för mycket. Mysan mådde bra, men skulle upp till uppvakningen.  

– Ta på honom, sa barnmorskan, han är din. 

Bakhuvudet såg ut som en sned kon. Han sov och gnydde. Handfallen fick jag slå in honom i ett knyte och bära honom tillbaka till salen. De första trevande stegen på vårt nya liv.

 

     

 

/Raftest

Egentligen ska jag nu skriva en ESSÄ där vi jämför kritiktraditioner inom litteratur, konst och musik. Att jag ska göra just det, är nog den största anledningen till att inte göra just det och skriva om Falun istället. Mysan var där på sin turné. Skulle vara i Falun 6 dagar. Vi hade ledigt. Jojo: ”Tentamensperiod” stod det på schemat – skulle skriva den där essän och en uppgift till som jag tar imorgon, eller dagen efter det eller dagen efter…

Jag tog med mig datorn och ett bultande hjärta, hade ju inte känt på den växande magen på en vecka och en säker källa sa att Leifliver rör sig som en viss H. Enberg därinne. Spännande, jag vill ju snabbt som faan skaka hand med min lille son, som enligt en säker källa, morfar Albert, är en kille. På vägen ner, Y buss, skulle jag ha läst in mig på kulturkritikens traditioner. Eftersom jag skulle göra just det läste jag ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Där mina vänner fick ni just ett fett litteraturtips! Kom till hotellet. Pussade på Mysan.

På morgonen därpå var vi i Falu koppargruva på guidetur…

Guiden var en rolig typ, en kvarleva från 1600-talet…

Sen låg vi och tittade på magen resten av veckan och åt hotellfrukost. Tittade på magen och åt hotellfrukost, kände på magen, hur han sparkade, åt hotellfrukost. Gick på Dalamuseet, kollade in Selma Lagerlöfs skrivlya… sånt bibliotek/studdy vill jag ha! Men varför? det fanns ändå ingen tid inte att skriva någon essä. Kollade på magen, åt hotellfrukost. Åkte till en Barrockträdgård…

Sen låg vi och kände på magen… pratade med den, åt hotellfrukost. Kände hur han sparkade, den lilla foten… huvudet… Att ha gjort just det är nog den största anledningen till att göra just det och det har inte ett dugg med någon essä att göra… Hösten mina vänner, är vacker på Lifelivers.com… vacker som en vår.

/Raftest

Hej! Egentligen borde någon av mina föräldrar lägga ut det här inlägget på bloggen, men idag är dom alldeles för rörda för att kunna skriva. Det var visst några tårar som föddes där på Norrlands Universitets Sjukhus, när verkligheten trängde sig på. Ja, också kom det ju som en chock att jag föds redan i december!

Jag heter i alla fall Leifliver och är tjugo veckor gammal. Mina föräldrar, Mysan och David ”gjorde det” i början av april och idag på förmiddagen fick dom se mig för första gången. Vi var nämligen på ultraljudsundersökning. På fostermedicinska enheten på NUS fick dom höra att Mysans moderkaka ligger perfekt – jag som ligger härinne och simmar har anat det sedan länge, eftersom hon har en sådan välhängd livmoder!

För oinsatta lifelivers gör man ultraljudsundersökning för att fastställa graviditetens längd – alltså när jag kommer ut – och avgöra antalet foster – om jag har någon att bråka med. Man kollar om allt står rätt till: om det saknas något, eller är för mycket av något.

Jag suger på tummen och sparkar med fötterna och simmar och räknar ut matematiska formler och skriver skönlitterära mästerverk och designar kläder och byggnader, så mig är det inget fel på. Dessutom är jag jävligt snygg, som ni kan se på bilderna! Om ni ändå tycker det är dåliga bilder beror det på fotografen eller på att jag har en dålig hårdag.

När mamma och pappa var på Stället för att berätta om mig kom namnfrågan på tapeten. Leif, tyckte Mysan, eftersom det är en omskrivning av Life! Om det blir en tjej då? undrade någon. Då må hon i lifeliveranda heta Liv… nu är det emellertid bara jag som vet vad jag är – pappa höll för mammas ögon på undersökningen – så än så länge får ni nöja er med Leifliver, men mamma och pappa har svårt för att bestämma sig, därför är slussen öppen för förslag. Leif, tycker jag personligen både gammalmodigt och coolt och Liv är ju fint… nåde dom om, dom inte kan bestämma sig och döper mig till Leif/Liv!

Vi ses dec. 25 – 07. Om jag inte väntar till januari, äter upp mig lite och blir en 08:a!

/Leifliver

Ps. Jag fick inte lägga ut en bild på mamma, men så här ser jag ut utanpå!