Category: Emil

Döden döden

Universum stannar. Åtminstone känns det som det. Inom loppet av en sekund vänds världen upp och ner. Logik och sans upphör.

“Han kommer att dö”

Så slutgiltigt. Ingen twist, inget om, inget “men kan dom inte..?”. Bara fyra ord som bildar en mening det inte finns något svar på. Efter två strokes återhämtar man sig inte. Helt plötsligt blir allt en metafor för döden. Handen bävar bara för att släcka lampan. Aldrig någonsin har vintern känts så kall, mörk och lång. Ett nytt år som andats optimism och kreativitet har genom ett telefonsamtal från sjukhuset i Uppsala förvandlats till en tragedi.

och samtidigt…

fortsätter jorden att snurra som om inget har hänt. Utanför det vakuum som bara en tragedi kan skapa går livet vidare. Det finns en vardag där ute även om den är svår att se in ifrån tomrummet. Tanken på den är både betryggande och sorglig. Är det kanske till och med vetskapen om att livet en dag kommer bli som vanligt som håller en flytande?

Kanske…

eller så är det klyschan “inget ont som inte för något gott med sig”. För även om vintern känns kall, mörk och lång så kommer det bli sommar i år igen. Alla möjligheter finns fortfarande kvar. Tragiken påminner oss om hur lynnigt livet är. I stunder som denna känns alla osagda ord, alla ofullständiga projekt och alla uteblivna leenden allt mer angelägna att ta tag i.

Den här texten tillägnas “svärfar” Lasse Westin som dog under söndagen den 10:e januari till följderna av två hjärnblödningar.

Lasse var en brutalminglare, golfare, maratonlöpare och en självgod klädsnobb.

Frid över hans minne.

En liten recension

Jag fortsätter den skamlösa marknadsföringen av mig själv med en liten recension av en spelning jag var på igår kväll.

Lukten av öl och trängsel sitter i väggarna på Scharniska villan i Umeå. Och många är de band som börjat sin karriär här, på en scen som är i samma höjd som dansgolvet och i skenet från spotlights med trasiga färgfilter. I kväll är det Friday Night Sessions som ska skapa Scharniska-magi.

Friday Night Sessions är ett relativt nystartat band. Kvällen till ära släpper de sin första skiva “Before We Arrive” och publikens förväntningar skapar ett skönt buzz i lokalen. Värmen är påtaglig redan innan bandet börjat spela.

Så kliver de fem man och en kvinna starka bandet upp på scenen och river igång första låten med ett rockackord. Till en början är det skakigt. Stämsången klaffar inte riktigt och de individuellt skickliga musikerna verkar spela var för sig istället för ett band. Men några låtar och några öl senare lossnar det.

Sångarens skräniga röst passar utmärkt till pianoklinket som för tankarna till vilda westerns salooner. Lead-gitarristen flinar självgott åt applåderna han river ner med ett av sina solon. Värmen stiger. Bandet, lokalen och soundet känns så långt från ett höstmörkt Sverige man kan komma. Istället andas det amerikansk söder och till extranumret låter det riktigt bra. Däremot lämnar scenshowen ett och annat att önska. Mellanpratet är förvirrat och scenkläderna hade fått The Hives frontman och stilguru Howlin’ Pelle att rodna.

Produkten blir ändå en lyckad spelning. Den knackiga inledningen kompenseras av tekniskt sett mycket väl framför musik. När även scenspråket lossnar kommer Friday Night Sessions bli riktigt, riktigt bra.

Lyssna på Friday Night Sessions på deras Myspace

www.myspace.com/fridaynightsessions

(Tyvärr låter skivan inte lika bra som liveakten)

/Emil

En liten hyllning

Jag delar med mig lite av mitt skolarbete. Till alla er som brottas med akademisk text dagarna i ända: Min uppgift var att skriva 1 sida om något som vanligtvis inte uppfattas som estetiskt tilldragande men om man ser under ytan kanske ändå är det. Resultatet blev en liten hyllning. Kanske mest till våra föräldrar?

Att besöka Ålidhem är lite som att resa i tiden. Tegelbarackerna rotar sig i asfalten likt Stonehenge på den engelska landsbygden. Och precis som den gamla offerplatsen (eller är det en kalender, eller en landningsplats för utomjordingar? Forskarna verkar inte riktigt kunna bestämma sig) berättar de röda skokartongerna, som så många Umeåstudenter kallar för hem, en historia. Det är en saga om en svunnen tid där kollektivet stod i centrum, där boven i dramat alltid var kapitalisten och medmänsklighet var en självklarhet.

Ålidhem byggdes mellan åren 1966 och 1973. Progg-eran. Runt om i Sverige hyllades nya ideal. Dela lika, solidaritet, gemenskap. Ledord som fick Umeå kommun att säga “Sjävklart vill alla studenter bo i korridor!” Sagt och gjort, Umeås studenter belönades med ett labyrintsystem av asfalt och tegelkolosser. Korridorer bestående av 8 rum och ett gemensamt kök. Alla samma färg, alla exakt likadana invändigt som utvändigt. Allt för att hylla och föra vidare budskapet på allas läppar. “Tillsammans klarar vi allt”

Det var då. Tiderna ändras och människorna med den. Proggen är död.
Individualism och kapitalism är inte något fult längre. Pengar är sexigt. Du är vad du köper. Utan en ferrari i garaget och en iPhone i örat är du ingenting. Helst ska du också ha en liten 3:a i Stockholms innerstad med panoramafönster och en 50″ LCD-tv som täcker halva vardagsrumsväggen. I en värld där mer och mer handlar om statussymboler är det svårt att tänka sig att generationen före oss stoltserade med att säga “Jag har ett studentrum på 19 kvadrat och delad toalett”.

Det är en vacker idé. För vem är egentligen lyckligast? En utbränd yuppie som sitter ensam i sin 3:a eller idéhistoriestudenten som häller upp sitt tredje glas vino tinto omgiven av sina bästa vänner.

Sett utifrån den skäggige proggarens perspektiv lyser Ålidhems röda tegel inbjudande. Labyrinten framstår plötsligt som helst logisk. På andra sidan asfaltsdjungeln knäpper någon på en akustisk gitarr, stearinljusen dansar på fönsterbrädorna till vartenda rum. Det spelar ingen roll vem du är, kliv in, alla är välkomna, är stolarna slut sitter vi på golvet.

/E.M

Det blir aldrig som man tänkt sig

Väskorna packade, biljetter och pass dubbel och trippelkollade. Krama mamma och pappa en sista gång och sen hoppa på bussen som skulle ta oss från Sollefteå till Sundsvall och anslutningståget till Arlanda. Planerat och klart, in i minsta detalj som Sveriges mesta filmskurk hade uttryckt sig. Målet – Latinamerika, hägrade, mytomspunnet och vackert. Tre unga män på sitt livs resa, nervösa men framförallt uppspelta. I det här tillfället är det lätt att känna sig odödlig, som om inget ska kunna stoppa en. Jag menar, vad skulle kunna hända, att en älg kliver ut på spåret i precis fel tillfälle, hamnar under tåget och förstör tågets bromsar?

Det är fascinerande hur snabbt livet kan ändras ibland. I ena sekunden är du så hög på livet att du inte vet vad du ska ta dig till, i nästa sitter du fast, mitt ute i skogen någonstans utanför Gävle och känner hur tiden rinner iväg.

Ur tågets högtalarsystem hör vi:

“Vi beklagar att det tar så lång tid. Tåget har tyvärr kört på en älg. Bromsarna är trasiga så vi kommer att bli stående här i ett par timmar, om ni har bråttom till vidare anslutningar, kontakta konduktören”

Continue reading Det blir aldrig som man tänkt sig