lifelivers.com

Vi åtnjöt en lång god natts sömn trots 3-4 grader i luften och drömmar om att en galen tysk mc-förare skulle bryta sig in i tältet med en yxa packade vi ihop tältet och dukade upp en frukost vid rastplatsen. Solen stod högt på himlen och luften var frisk och oerhört ren! När vi höll på med tältet dök en dam på vagn dragen av två gigantiska hundar upp och frågade om vi visste hur den sista biten upp på klippan såg ut. Det visste vi inte. Däremot ville vi ha en sådan farkost som hon använde! Vi packade ihop våra saker och lät Karamellbilen sträva upp bland de tussiga molnen i ca tio graders lutning. Det blev till att ligga i på trean och låta bilen kämpa! Sista biten drev det in så mycket dimma på vägen att vi knappt såg ut genom rutorna. Det påminde om när man flyger igenom ett moln.

Efter ytterligare en norsk avgift stod vi uppe på klippan och blickade ut över norra europas nordligaste punkt! Ishavet bredde ut sig klarblått nedanför den mycket höga klippan, snö fanns fläckvis överallt i terrängen runtomkring och dimman och solen avlöste varandra. Enormt mäktigt och ett landskap som vi tyckte påminde om Grönland! Vi tog några obligatoriska bilder vid Jordgloben, världens barn monumentet och lite andra ställen. Själva nordkapscentret öppnade inte förrän elva så vi hade ca en timme på oss att ränna runt på klippan. Otaliga husbilar stod parkerade här uppe men det var inte farligt mycket turister i rörelse. Inne i centret köpte vi varsin Nordkapsbuff och lite övriga små souvenirer. Jag fick syn på ett cafe som sålde Latte & Wienerbröd, troligtvis det bästa denna värld erbjuder oavsett form, men min kamrat ansåg att det var dax att bränna mil istället. Så bränna mil gjorde vi !

Vi körde tillbaka ner till Honningsvåg och körde en sväng genom den nordligaste bebodda orten på det europeiska fastlandet. I vackert väder var det riktigt fint om än lite slitna byggnader. Jag fick faktiskt ett visst begär att bo där. Eller åtminstone semestra en period. Fast då kanske man skulle ta flyget direkt dit istället =)

Sen for vi tillbaka genom alla tunnlar, betalade ytterligare en hutlös bompeng och tog en inlandsväg ned till Alta, en relativt stor ort med ca 17.000 innevånare. Här visste Sjöis redan att det fanns ett Hällristningsmuseum så självklart blev det ett besök på det etablissemanget. Sedan tog den riktiga norgevägen vid och den s.k. europavägen vi färdades på påminde om grusvägen till Björksjön hemma i Sollefteå… Men det var vackert och mäktigt! Stora fjordar och höga snöklädda berg med vattenfall. Karamellbilen skrek på hjälp under större delen av den här resan. Vi siktade på Narvik men insåg att det skulle ta en bra stund att ta sig dit och att det skulle bli sent. Från början var planen att åka ut och se Tromsö men vi hade helt enkelt inte tid till det denna gång. I sådant fall hade vi nog tvingats köra hela natten sista dagen av vår 3 dagars bilhyra. I den pittoreska orten Storsnäs som jag är säker på att Långsele har stått modell för så fann vi en mycket efterlängtad Pizzeria som serverade anrättningar till det facila priset av 120 Nok. Det kostar att ligga på topp i Norge!

Efter en biljakt i rasande fart där en stor husbil lyckades hänga på vår mycket smidiga karamellbil i snäva fjordkurvor samtidigt som Sjöis hängde ut från fönstret och fotade vattenfall beslöt vi oss för att ge upp Norge för denna gång. En vägskylt vi passerade utlovade en väg genom Finland till Sverige och Karesuando. Sagt och gjort, full fräs innåt Skandinavien och nästan genast blev vägen spikrak! Däremot var det en hel del renar som ville vara med på färden. Jag grät en skvätt över att inte ha sett Tromsö på närmare håll och de berg på närmare 2000 meter som ringade in staden. Men det kommer definitivt att bli en Tromsötur någon gång framöver! Vi for genom en liten bit av Finland och in i Karesuando. Därefter fortsatte vi i riktning mot Vittangi. Självklart dröjde det inte länge innan en liten Lämmeljävel sprang över vägen! Inte hade jag håven i beredskap den här gången heller… En intressant episod var när en uggla av något slag (Pärluggla?) flög med oss någon meter framför Karamellbilen!

När jag började se röda stugor slog vi läger en bit utanför “Årets by 2007″, dvs. Vittangi. Myggorna var inte lika många eller aggresiva som de i Finnmarken men de ställde till med en rejäl batalj!

Sista dagen körde vi igenom norrlands inland och hann med Gällivare, Jokkmokk, ett flertal vattenkraftverk, Boden och en hastig lunch med Alex & Therese, norrlandskusten ner samt ett återlämnande av bilen som såg ut som om den hade försökt äta upp varenda flygfä från Umeå till Nordkap. Det satt getingar i torkarbladen, registreringsskylten var kolsvart och det rann faktiskt blod nedför rutan! Hemma var vi vid ca 17.30 på onsdagseftermiddagen och då hade vi tillryggalagt ungefär 270 mil på tre dagar. Det var en förbaskat häftig och intensiv resa men om någon frågar om jag vill ut och bila så tar jag gärna en dag eller två i soffan först =)

Färden till Nordkap

Efter att ha gått upp vid sjussnåret på morgonen för att äta frukost tog vi cyklarna ner till Statoil för att hämta den för resan utvalda bilen. En Ford Ka! Även kallad ”Internetbilen” Även kallad ”billigast”… Wrent-a-Wreck hade en 10 mils gräns för uthyrning av sina billigare bilar. Killen jag pratade med vred sig i skratt när jag sa att vi planerade att köra till Nordkap med deras alternativ. Vi tryckte in all vår rejält tilltagna packning i minibilen och gav oss iväg i riktning mot Nordkap! Den vanligen så tråkiga resan längs norrlandskusten var precis lika tråkig som vanligt så det var tur att vi klarade av den alldeles från början. Vi kom iväg i rätt god tid, runt halv nio snåret. Första stoppet blev utanför Kalix i syfte att äta en snabb lunch. Det skulle vi inte ha gjort! Det ärr inte direkt gott om rastplatser runt den här delen av E4:an så vi hamnade i skogen bredvid ett surhål. Där, med smörgås i hand, överfölls vi av överdimensionerade bromsar! De var i ungefär samma storlek som en genomsnittlig Svala och väldigt hungriga. Då vi var intelligenta nog att äta utanför bilen med alla dörrar öppna var de snart inne i den också. Efter ett mindre krig i skogen var vi på väg igen, en snabb sväng genom kalix centrum (ha ha …) och förbi resans hittills första ren. Ett antal mil senare befann vi oss i Övertorneå vid finska gränsen. Här fyllde vi reservdunken och bilen samt införskaffade lite olika kartor på turistbyrån.

Fulla av entusiasm rullar vi så över bron och finska gränsen beredda på ett underbart vackert landskap upp längs Tornedalen! Så fel man kan ha… Tråkigare väg vete tusan om vi kommer få se, den var nästan värre än norrlandskusten. Den enda händelsen på vägen var ett snabbt besök på Alko i Muonia för att kolla läget. Det var ett tydligt större säljfokus på Alko jämfört med Systembolaget men i övrigt rätt likt. Ett misslyckat försök att hitta kaffe senare var vi på väg in i finska skogen mot Enotekiö. Orten imponerade inte särskilt med en sportoutlet som enda synbara affärsverksamhet. Vi fortsatte skyndsamt vidare in i Finnmarken upp mot Norska gränsen och Kautokeino. Här såg jag för övrigt resans första (och kanske enda?) lämmel!

Kautokeino var en pittoresk ort i ordets rätta bemärkelse. Efter att ha susat igenom den också började vi söka efter en rastplats för att laga till någon middag. Här någon stans kom vi på att vi skulle ta en annan väg än den vi först tänkt och köra mot Karasjok istället för Alta. På vägen hittade vi en rastplats där skylten utlovade sittplats. Den bjöd på dött djur istället. Och mygg. MASSOR AV MYGG! Det sjukaste vi hade varit med om i myggväg. Vi klädde på oss helkroppsmunderingar och fick ändå stå och dansa runt medan vi eldade på en burk ravioli på gasköket. Gott! Motion fick man också

Efter lite mer milslukande fick jag mitt efterlängtade kaffe och Karamellbilen sitt efterlängtade drivmedel. Bensin är inte gratis i Norge! Sen brände vi upp till orten Lakselv och började klättra upp längs ishavskusten mot Magaroya. Här blev det klassisk norgeväg av bästa (värsta?) sort. Dessutom var det riktigt gott om lösspringande får på vägen! En del små hus här och där, det kändes overkligt att människor bodde här uppe vid världens tak. I mitt sinne så är allt i Sverige norr om polcirkeln vanvettigt långt upp men det här är något helt annat. Distansen med bil mellan Haparanda och Nordkap är ungefär 80 mil…

Någonstans här började även de norska tunnlarna ta vid. En av de längre (drygt 4 km) var som ett gammalt gruvhål med vatten droppande från taken och väldigt smal och slingrande. Vi funderade en stund på om vi hade kommit alldeles fel och kört in någonstans där man inte fick vara… Nordkapstunneln däremot var ny och fräsch och en mäktig upplevelse. Den är 6875 meter lång och går ned till ett djup av 212 meter under havet. Lutningen är runt 10 % och när den öppnades var det världens näst längsta undervattenstunnel. Här blev vi jagade av en gigantisk buss med eld i baken! För att överhuvudtaget ta oss upp ur eländet blev det till att lägga i trean och pressa ned gasen. Det är inte lätt att vara en Ford Ka i Nordkap! Det kostade dessutom en saftig slant att få köra genom tunneln, ca 200 norska enkel väg för en liten bil med två personer. Efter tunneln körde vi genom Honningsvåg, världens kanske nordligaste samhälle? De hade egen flygplats och ett gigantisk antal bussar. Nu var klockan runt ett på natten och vi hade färdats i ungefär 115 mil så vi beslutade att vi skulle slå läger för natten och besöka Nordkapsklippan på morgonen istället. Vi slog upp tälten i lä för vinden bredvid en utsiktsplats med ett av de absolut mäktigaste landskap jag någonsin sett runtomkring. Behöver jag nämna att vi sov som nedklubbade sälar?

Jag tänkte precis på att varannan människa verkar vara kalasförkyld eller ha influensa eller vara magsjuk. Själv har jag inte varit sjuk på riktigt sedan augusti. Jag har inte ens varit småkrasslig sen i julas någon gång. Jag som “alltid är sjuk”.

Det är svårt att säga så mycket om det annat än att det är trevligt. Jag & E har alltid käkat rätt bra mat tillsammans. Inte min förtjänst i huvudsak men resultatet bryr sig inte. Sen vi skärpte till oss ytterligare i slutet av februari har vi båda mått ännu betydligt bättre än innan. Hur äter jag då nu? Varken efter Coltings Paleokost eller fettförespråkarnas LCHF. Däremot så har jag stulit friskt från båda håll och anpassat det efter vad jag trivs med och vad som känns bra. Mars-Eric Nilssons bok “äkta vara” har jag också integrerat hårt i vad jag själv stoppar i mig. Jag är inte rädd för kolhydrater. LCHF:are verkar generellt tro att det är roten till allt ont i samhället… Däremot så käkar jag inte slentriankolisar bara för att. Inte en massa pasta/ris/potatis etc. till varje måltid bara för att. Inte gigantiska gröt- och muslifrukostar som jag brukade göra innan. Av dessa blev jag väldigt pigg och sen panikhungrig efter en timme. Istället för att kombinera skippar jag istället dessa uppåttjack helt. (more…)

Det här än min egen personliga uppfattning baserad på research och erfarenhet men det är givetvis inte på något vis hårda fakta. Allt som läses bör tas med en nypa salt

Fett är det lågintensiva arbetets bränsle, varför skulle människor som inte rör sig över huvud taget behöva äta 60 % kolhydrat som livsmedelsverket och sina stolta fanbärare Axa, Kungsörnen, Schulstad mm vill?
Varför är mättat animaliskt fett farligt då det är vad vi själva till stor del består av? Hjärt & Lungfonden tillåter inte längre Becels så kallade “anti-kolesterol” margarin att bära deras symbol då de själva anser att det är för osäkert om mättat fett är skadligt för människan. Intressant. Margarin däremot är ju kopplat till ett väldigt stort antal obehagliga effekter. Äta fett för att bränna fett. Att äta snabba kolhydrater dödar fettförbränningen då kroppen byter bränsle till det mer “högoktaniga” och effektiva. Det sägs gå åt mindre syre till att bryta ner kolhydrat än fett. Varför vänja sin kropp vid att alltid få högeffektiva tillskott som den historiskt inte har kunnat vänja sig vid att ha tillhands? Vi är inte gjorda för att alltid ha stora mängder kolhydrater till hands. Colting & Ferry bra exempel på att det inte behöver vara så. Kolhydrater är också viktiga, men för vem? Och när? För medellång och hård distans på cykel/skidor/löpare etc.?

(more…)

Natten i tältet blev riktigt jävla eländig. Kallt som sautan, hårt som sautan och en rejäl brist på sömn. Efter en överläggning kom vi fram till att vi inte har rätt utrustning för en Nordnorgevandring. Slår vädret om har vi ingen möjlighet att regnsäkra oss själva eller vår utrustning. Tyngden är för stor för de toppturer vi (jag?) är mest sugna på. Att färdas runt i Norge utan bil tar för lång tid och är ganska dyrt. Boende om man inte tältar eller har tur med en liten stuga är svindyrt. Vi skulle kört på rent-a-wreck. Istället återgår vi till ursprungsplanen. Vi återvänder till svenska sidan och letar efter en utgångspunkt.

Några timmar senare hoppar vi av en buss vid Riksgränsen. Vi saknade rätt busskort så vi fick åka gratis! Resan var grymt vacker. Efter nattens lidande vill jag kompensera med lite lyx, det är ju för Bövelen semester! Jag hittar vad jag skulle tro är Sveriges bästa hotell inom 100 mil. Vet inte vad som finns i Luleå men annars tror jag att man måste ta sig till Åre för att hitta bättre. Meteorologen.

Vi får checka in redan halv tio istället för klockan två som brukligt är. Byggnaden är vacker, från 1903 har jag för mig. Rummen är bland de bästa jag har bott i. Superfräscha, hästens sängar med massagefunktion, golvvärme, kvalitets plattv, stora fönster med otrolig utsikt över fjällandskapet. En snabb energifrukost senare ger vi oss ut på fjället. Ingen packning förutom en bar, en ölkorv, en flaska vatten och en kamera. Så här ska det vara när man vandrar! Vi tar oss förbi Sveriges nordligaste coop-affär och köper en kexchoklad. Galet komplett och fin butik mitt ute i ödemarken! Sen vandrade vi upp till fjällsjön Kattejauri i strålande sol. Härligt att komma ut i naturen på riktigt! Turen landar på ungefär 1,5 mil och känns lagom med tanke på vår nästan totala sömnbrist natten innan. Några timmars sömn på hotellet följer innan vi avnjuter en riktigt bra latte i solen. Sen ägnar vi några timmar åt en riktigt bra middag. Rökt röding med löjrom och pepparrotscreme, ryggbiff med linsragu och vinsås, hjortronsorbet med chokladganache. Självklart ett gott vin till. Helt underbar semesterlyx!

Efter en diskussion om vad vi ska göra följande dag kommer vi fram till att vi är ganska nöjda. E vill hem och ha semester och jag är inte särskilt kry. Dessutom vill vi göra en resa i höst också. Vi bokar en SJ-biljett hem till Umeå från lunchtid nästa dag och går till sängs. Vi drömmer redan om Meteorologens frukostbuffé!

Då semestern äntligen stod för dörren kom rastlösheten och äventyrssuget som ett brev på posten. Något skulle göras! Men Vad? Efter lite webspan föll valet på att testa det s.k. “Lapplandståget”. En tidig morgon strax efter sex på morgonen vandrade Emmelie och jag själv med tung packning på ryggen mot Umeå Östras station.

Självklart börjar stulet direkt, som vanligt när jag är ute och reser… Tåget kommer inte. Efter en stunds väntan packas alla tågresenärer in i en buss destination Vännäs. En dryg halvtimme senare är vi i iallafall ombord på Tåget. Jag har inte åkt mycket tåg men måste medge att det är väldigt överlägset buss. 3,5 timmar till Boden går fort. Nya Dan Brown och gott kaffe får milen att flyga fram. Sen byter vi till Narvikståget. Passerar Gällivare. Strax innan Kiruna börjar landskapet bli spännande att följa. Vi ser en del av gruvan, jävlar vad stor den är! Måste stanna i Kiruna någon gång. Landskapet efter Abisko är vacker fjällmiljö med höga toppar åt ena sidan och den gigantiska sjön Torne Träsk på den andra. Vi passerar Björkliden, Katterjåkk, Riksgränsen. Någonstans går en hel skolklass med danska kids ombord. Nästan bara grabbar. De springer runt, skriker, bråkar, härjar. Jag vill köra en Ernst-Hugo och skrika Danskjävlar för full hals. På norska sidan går de plötsligt av och en mäktig fjord breder ut sig väldigt långt nedanför tåget. Rombakksbotn.

En dryg halvtimme senare befinner vi oss i Narvik. Tältet reses på en Camping med utsikt rakt ut mot Lofoten. Ett högt snötäckt fjäll reser sig rakt upp ur Narviks stad. Vädret har varit strålande hela dagen. Vi har kört kall mat hittills och fortsätter med det till middag. Grötkorv och mackor med makrill i tomatsås. Gött! Gasköket fick vi inte med oss. Vi funderar lite om vi ska ta oss vidare till Lofoten eller Bodø nästa dag. Jag är förkyld (såklart…) och 3-manna tältet med all packning är djävulsk tung. De nästan 2 km till campingen var rätt tunga för ryggen. Vi inser att vi nog är lite för tungt lastade för att göra toppturer och vandra långt i tuffare terräng. Vi leker även med tanken på att flyga från Narviks flygplats till någon närliggande destination i landet. Att flyga till Bodø sista minuten kostar samma som bussen, Ca 300 norska. De har flygplatser precis överallt! Sen kryper vi ner i våra sommarsovsäckar. Det har varit en fullspäckad första dag.

// Jez