En Livslevare i Cham – Fjärde dagen
Idag inledde vi med att promenera till Aguille de Medis dalstation. Riktigt kallt i luften ute på promenaden dit. Vi har tur på liftköfronten och möts av en kabin när vi kommer fram. Packade som sillar står vi sedan på vägen upp mot Frankrikes tredje största turistattraktion. Vid ungefär 2500 meters höjd byter vi till en ny kabin som klättrar nästan lodrätt upp på en klippavsats. Det är en rätt hisnande resa med ett mäktigt glacierlandskap nedanför. På 3800 meter märks det att luften börjar bli ganska tunn. På toppen av Mt Blanc på 4800 ska det finnas 55 % av syret från marknivån kvar. Jag vet inte exakt hur mycket vi andas in nu men kroppen känns seg och flåsig. Utsikten saknar motstycke. Jag har aldrig sett något liknande. Det är strålande sol med klarblå himmelutan moln. Vi ser modiga människor vandrandes över en smal kam med stup på båda sidor. De ska åka Vallee Blanche. Något jag redan ångrar lite att jag inte kommer att göra den här gången. Men turen verkar kräva sin man och jag är ingen offpisträv, dessutom går en plats i en guidegrupp loss på över 600 spänn... Men nästa gång, då jävlar. Vi njuter av utsikten och tar en massa kort här uppe på västeuropas tak. Den topp vi befann oss på igår syns på andra sidan dalen långt nedanför oss. Fransoserna har fixat in två restauranger på den lilla bergstoppen, samt borrat tunnlar och fixat en hiss till utsiktsplatsen vid sjäva ”nålen”. En varm choklad med grädde värmer upp våra frusna tår bredvid ett fönster med samma makalösa utsikt. Det var helt klart värt det att åka hit upp, även om det inte hade ingått i vårt uppgraderade liftkort. En stund senare tar vi kabinbanorna ner, en mäktig upplevelse rikare.
Gunung Kinabalu
Mount Kinabalu, eller gunung Kinabalu som man säger i Malaysia, tillhör med sina 4095 m ö h Sydostasiens högsta berg. Berget står majestätiskt beläget i Kinabalu National Park som finns med i UNESCO:s världsarvslista och dit jag begav mig efter tre veckors vistelse på Borneo.
Några få timmar med buss bort från storstaden Kota Kinabalus genomträngande hetta, skrikande taxi chaufförer, marknader med alla sina tusentals människor, färger, smaker och glittrande smycken, var jag framme i en helt annan värld och en ny kontrast.
Jag steg ur bussen och andades in den friska och svalkande bergsluften. Temperaturen hade avtagit med minst 10C och jag var omringad av frodande grönska och slående vackra bergsvyer. Tillsammans med mina lärare och kurskompisar inkvarterades vi på ett vandrarhem där vi skulle övernatta och samla på oss krafter innan den stora dagen då vandringen mot toppen skulle ta sin början. Det blev dock en hård natt för min del med endast två timmars sömn då jag höll på att skaka tänder av kyla de resterande timmarna och förstod inte riktigt att natten uppe på 1600 m ö h på Borneo motsvarade den svenska sommarnatten. Det blev en tidig morgon, kl 8.00 skulle vi alla vara påklädda, färdigpackade och ha mat i magen. Vi packades in i två minibussar och satte kurs mot Mesilau, en plats belägen 2000 m ö h där vandringen skulle starta.