lifelivers.com
24Mar/12Off

Tears of time

Posted by david

Arbetslös. Sinande bankkonton. Tillsynes utan framtidsutsikter. Hopplös. Fet. Ful. Och otacksam... känner du? Inte?

Livet som suger sig in i märgen, nej, suger ur märgen och det enda som finns att se fram emot är ett besök hos naprapaten för att trycka till några kotor som varit på sned sedan jägarmarschen år 2000.

Men så, helt plötsligt. En tussilago vid väggen.

Det finns dom (ursäkta att jag använder talspråk) som alltid måste ha framtidsutsikter. Som inte kan tänka en tanke som inte handlar om; huruvida det finns hopp eller inte? hur mycket dom väger? huruvida dom är snygga eller inte? Och om dom är tacksamma för det livet ger? och vad dom ska göra i morgon? nästa vecka? nästa semester? klockan 10 den 14 maj? PUNKT. 

Och det finns dom (kanske samma personer) som inte kan göra annat än tänka på det som hände igår, förra veckan, förra månaden, förra året och förr i livet.

"Minns du den gång vi gjorde det där tillsammans med en tredje?"

Och visst. Vi måste ha en historia. Får aldrig glömma det vi har med oss. Det som gjort oss till dom vi är. Och vi får aldrig förlora förmågan att berätta om det, av hur många anledningar som helst. (Allas vår historia och våra minnens betydelse, får vi gå in på någon annan gång.)  

Men. Jag har alltid haft svårt för att titta på bilder.

Förr, då vi hade fotoalbum, infann sig en obehaglig känsla över det som varit. Och nu i digitala format kan jag ta en jävla massa bilder, men jag tittar aldrig på dom. Det kan vara en bild, för ett jobb som redigerats, fixats till,  laddats upp för en webb och sen klick: publicera. Men när den väl är publicerad, var det igår. Så är det med alla bilder för mig. Också med den från Cowboyfesten uppe hos Punk i Luleå.

Jag har väldigt svårt för nostalgi. Och jag har lika svårt för morgondagen. Har du fest så kan du ge dig fan på att jag går hem sist. För imorgon, när jag ska upp och göra frukost till Lifeliverleif och Lifeliverlena, är inte idag. Det-är-inte-NU. Och den dag vi lever är nu, i resten av våra liv. På den punkten är för mig en Lifeliver ett barn: HÄR och NU. Alltid.

Så när jag nu sätter på  Tears of Time, är det inte av nostalgi över den tid som flytt, efter Punk Nyströms rockskiva på högsta volym i plantbussen med Jonathan Karlsson framför ratten i bredställ efter någon grusväg i Dalarna... det är: Call of the wind fades away in your dreams, här och nu.

/D

30Dec/08Off

Sista dagen…

Posted by Haank

... på jobbet på TÅ och näst sista dagen på året...

ljuset är på väg och ett annat liv. Som inte innebär pendling till Umeå från Sollefteå vareviga helg, något som känns oerhört skönt i den eviga jakten på lyckan...

Vad förväntar du dig av det nya året?

Själv har jag oerhörda förväntningar, men inte i Sven Otto Littorinklass: "2009 blir ett skitår!" Utan mer: ju fler intryck hjärnan får desto bättre utnyttjar man tiden...

En sak med den relativa tiden kan jag dock inte förstå: hur kan tiden både kännas långsammare desto fler intryck man får och samtidigt snabbare när man har roligt när man snappar upp intrycken? En dag då man gjort massor känns efteråt längre, men medan den går känns den betydligt snabbare än om man stirrat in i en fängelsecell...

"Om livet vore en gratisfest tror jag inte hedersgästen skulle dyka upp" (ett halvlånat uttryck ur serien Californication, ett uttryck som jag inte förstod när Hank Moody sa det, men som jag väljer att tolka helt fritt)... det jag har upptäkt under det gångna året är att inget som ger något är gratis.   Allt, även den mest anspråkslösa önska om lycka, kräver sin tribut... ofta finns lyckan där inombords, men för att upptäcka den krävs ansträngningen och tiden att tänka efter. Oftast tänker vi på något annat, är på väg någon annanstans... (skratt)jakten bättre än själva skratten...

Många tycker det är tråkigt att åka liften upp i backen, men förrutom att man kanske fryser arslet av sig så är den tiden en tid att stanna upp. Tid för eftertanke... ytterligare en paradox... för liften upp mot toppen är ju själva resan, jakten...

Kan oraklet både haft rätt och fel när hon sa till Odysseus att resan är ditt liv?

GOTT NYTT ÅR!

/David

Filed under: Raftest 3 Comments
9Nov/08Off

Om att ligga på gränsen

Posted by david

Lifeliver Leif har två tänder på gång och går snart. Jag var hemma i Umeå hela lördagen och han sprang mellan mig och Mysan… några steg, ett, två, tre, fyra… kanske fem eller sex någon gång…men oftast blev han lite väl entusiastisk och fick upp sån fart att han var tvungen att ta emot sig mot marken som norske skidkungen Björn D efter en spurt… sen var det upp igen, nya steg och nya fall.

Jag lärde mig åka telemark på samma sätt. Det var under en lumpenresa i Chamonix. Första dagen var jag så bakis att jag kräktes redan i bussen på väg till backen – livetsliv har inget med hälsa att göra. Det var 40 centimeter nysnö, jag hade smala telemarksskidor, dagens 20 centimeters plankor hade inte kommit på den tiden, och jag skulle försöka lära mig denna ädla, häftiga konst.

Min lärare var min plutonskamrat Peter Mars från Skåne, den grymmaste telemarksåkaren jag någonsin sett live. Han sa hur jag skulle göra, sen var det fritt fram. Jag ramlade och kraschade mer än jag stod på skidorna. Efter några åk kräktes jag i backen, helt slut. Jag satte mig i skidstugan uppe på berget, drack en cola och åt en baguette.

Sen var det nya tag. Jag vågade luta mig så långt jag kunde i alla kurvor, av erfarenheten från förmiddagen var det en fröjd att falla, och var så nära snön att jag nästan kunde stoppa tungan i pudret i svängen. Sen, när jag gick över gränsen, då hamnade jag åter i ett rökmoln och skidorna och stavarna stack åt alla håll. Men jag lärde mig var gränsen gick och innan första dagen var över och det var dags för Afterski, såg jag mig som en telemarksåkare.

Man lär sig inte av att hålla tillbaka, den yttersta kunskapen finns precis i brytpunkten av vad man klarar av, i det gränslösa landet. Så, vi låter Leif vandra mellan oss, faller han så faller han, men stegen han tagit innan fallet och glädjen han ser i våra ögon när han går visar honom gränsen Lifelivers!

/Raftest

Filed under: Raftest 4 Comments
6Jul/08Off

Från lokalredaktionen

Posted by david

Sitter på Tidningen Ångermanlands lokalredaktion i Sollefteå. Det är söndag, jag jobbar kväll. Har precis varit och träffat Fantomens kusiner Tove och Sanne och gjort ett litet knäck om deras sommarcafé Strandhaket på Risön. 

Jobbade kväll i fredags också, sen for jag hem som ett blåljus till Umeå när jag slutat klockan 10, för att sedan återkomma hit på förmiddagen idag. Vad gör man inte för att få ihop Livetsliv?

Åkte i lördags roadtrip med Mysan och Leif, stannade till vid ett sommarcafé i Tavelsjö och gick på Antikvitetshandel i Rödåsel. Det var en sån där strålande dag som man inte behöver ta fram kameran för att minnas. Vi satt där på caféet och andades in sommarluften, såg korna beta i dalen och Tavelsjö glänsa himlaljus.

Det var en sån där dag med perfekt temperatur. Inte så varmt att man svettas, inte så kallt att man fryser. Leif fick ligga i gräset… han kan inte krypa ännu, men är rätt duktig på att hasa bakåt. Min familj är vacker i alla ljus, Leif  äter som Enberg och skrattar ikapp med sin mamma när han släpper väder.

Ja, så sitter man här och lyssnar på Euskefeurats Pessimistkonsulten och känner sig tillfreds med tillvaron. ”Så det är lika bra att sluta drömma, det går åt helvete i alla fall…”

Undrar om inte livet är bra-nog-jävla-bra ändå? Det här med att jobba - det som alla Lifelivers nog ser med en viss skeptisism på, om det inte handlar om att plantera skog inför nästa hejdlösahejdundrande äventyr – är inte helt fel.

Jag skrattar mycket och det är roligt nästan jämt, inget kan vara så varierande som reporteryrket.

graninge-bruk.jpg 

Idag har jag pratat med en man om Graninge bruk, förra veckan intervjuade jag en med HIV… alla bjuder på kaffe.

Raftest, AKA, Ravedave Rapunsel von Rydendryg

Filed under: Raftest 4 Comments
17Apr/08Off

Livets-trauma

Posted by david

Nu när Leif ligger här bredvid mig i soffan och sussar och allt är frid tänkte jag lägga ut texten om hur det en gång började. Det var ett tag sedan jag skrev den, men ibland måste man få lite perspektiv på shit.   

Jag sjönk genom golvet i tron om att alla skulle dö. Klockan var någon minut över fyra på nyårsaftonsmorgon, nästan tolv timmar sedan mamma skjutsade oss från Strömpilen – där vi ägnade oss åt värkarbete – till förlossningen för att det var dags! 

Värkarbetet hade gått bra. Allt var normalt. Det gick framåt. Barnmorskan peppade oss, jag försökte hjälpa till så mycket ett hjälplöst bihang kan. När värkarbetet blev alltför plågsamt kallade barnmorskan på narkosläkaren. En ryggmärgsbedövning skulle inte hinna verka, det hade gått alltför långt, det blev en spruta som skulle ta bort smärtan i 1,5 timme. Då skulle vi ha vårt barn. 

Tick-tack-tick-tack! Sen kom ytterligare en barnmorska in. Tiden rann iväg och den nya barnmorskan hade ett knep som skulle skynda på… Mysan var tapper, som om urkvinnans all inneboende kraft ansamlats till detta ögonblick. Så kom läkaren in i rummet, med en aning om att allt inte var som det skulle. 

Jag var inte stark, jag bleknade, men svimmade inte ens när paniken lyste som starkast i den lille läkarens ögon, eller när barnmorskan viskade något om att det inte skulle gå. Jag var inte stark, men svimmade inte, med blicken någonstans mellan vaggan och graven.  

Efter fem misslyckade försök med sugklockan lämnade de mig. Mysan kysste mig hej då, med en evig kärleksförklaring. Skräcken lyste i hennes ögon, svett blandades med tårar i det bleka ansiktet. Hon trodde barnet var dött och att hon själv skulle dö.  

Efter någon minut kom en undersköterska in. Hon tröstade mig och försäkrade mig om att allt skulle bli bra, försökte få upp mig ur desperationen och splittra pulsaren som sprängde i bröstet. Sen kom barnmorskan in och sa samma sak. Allt kommer att bli bra.

  - Nu borde det vara färdigt, vänta här så ska jag gå och kolla om du kan komma. Sekunderna blev år, minuterna årtusenden… jag hade nått fram till alltings slut.

 - Nu kan du följa med och träffa ditt barn. 

Jag följde efter med darrande ben och andetag som skulle behövt respiratorhjälp.

 - Här är din son, sa en läkare ur barnläkarteamet som var där för eventuella upplivningsförsök. De var på väg därifrån, grabben hade haft toppoäng. Narkosläkaren kom tårögd ut ur operationsrummet, allt hade gott bra, men även för henne hade det blivit för mycket. Mysan mådde bra, men skulle upp till uppvakningen.  

- Ta på honom, sa barnmorskan, han är din. 

Bakhuvudet såg ut som en sned kon. Han sov och gnydde. Handfallen fick jag slå in honom i ett knyte och bära honom tillbaka till salen. De första trevande stegen på vårt nya liv.

 

forsta-bilden-pa-leif.jpg  en-stolt-pappa.jpg  mor-och-son.jpg 

 

/Raftest

Filed under: Raftest 6 Comments
21Oct/07Off

Egentligen i Falun

Posted by david

Egentligen ska jag nu skriva en ESSÄ där vi jämför kritiktraditioner inom litteratur, konst och musik. Att jag ska göra just det, är nog den största anledningen till att inte göra just det och skriva om Falun istället. Mysan var där på sin turné. Skulle vara i Falun 6 dagar. Vi hade ledigt. Jojo: ”Tentamensperiod” stod det på schemat – skulle skriva den där essän och en uppgift till som jag tar imorgon, eller dagen efter det eller dagen efter…

Jag tog med mig datorn och ett bultande hjärta, hade ju inte känt på den växande magen på en vecka och en säker källa sa att Leifliver rör sig som en viss H. Enberg därinne. Spännande, jag vill ju snabbt som faan skaka hand med min lille son, som enligt en säker källa, morfar Albert, är en kille. På vägen ner, Y buss, skulle jag ha läst in mig på kulturkritikens traditioner. Eftersom jag skulle göra just det läste jag ”Låt den rätte komma in” av John Ajvide Lindqvist. Där mina vänner fick ni just ett fett litteraturtips! Kom till hotellet. Pussade på Mysan.

pa-hotellet.jpg

På morgonen därpå var vi i Falu koppargruva på guidetur…

gruvan-2.jpg gruvan-1.jpg

Guiden var en rolig typ, en kvarleva från 1600-talet…

gruvan-3.jpg

Sen låg vi och tittade på magen resten av veckan och åt hotellfrukost. Tittade på magen och åt hotellfrukost, kände på magen, hur han sparkade, åt hotellfrukost. Gick på Dalamuseet, kollade in Selma Lagerlöfs skrivlya… sånt bibliotek/studdy vill jag ha! Men varför? det fanns ändå ingen tid inte att skriva någon essä. Kollade på magen, åt hotellfrukost. Åkte till en Barrockträdgård…

barrocktradgard-1.jpg barrocktradgarden-2.jpg

Sen låg vi och kände på magen… pratade med den, åt hotellfrukost. Kände hur han sparkade, den lilla foten… huvudet… Att ha gjort just det är nog den största anledningen till att göra just det och det har inte ett dugg med någon essä att göra… Hösten mina vänner, är vacker på Lifelivers.com… vacker som en vår.

/Raftest

Filed under: Raftest 5 Comments