Livets-trauma

Nu när Leif ligger här bredvid mig i soffan och sussar och allt är frid tänkte jag lägga ut texten om hur det en gång började. Det var ett tag sedan jag skrev den, men ibland måste man få lite perspektiv på shit.   

Jag sjönk genom golvet i tron om att alla skulle dö. Klockan var någon minut över fyra på nyårsaftonsmorgon, nästan tolv timmar sedan mamma skjutsade oss från Strömpilen – där vi ägnade oss åt värkarbete – till förlossningen för att det var dags! 

Värkarbetet hade gått bra. Allt var normalt. Det gick framåt. Barnmorskan peppade oss, jag försökte hjälpa till så mycket ett hjälplöst bihang kan. När värkarbetet blev alltför plågsamt kallade barnmorskan på narkosläkaren. En ryggmärgsbedövning skulle inte hinna verka, det hade gått alltför långt, det blev en spruta som skulle ta bort smärtan i 1,5 timme. Då skulle vi ha vårt barn. 

Tick-tack-tick-tack! Sen kom ytterligare en barnmorska in. Tiden rann iväg och den nya barnmorskan hade ett knep som skulle skynda på… Mysan var tapper, som om urkvinnans all inneboende kraft ansamlats till detta ögonblick. Så kom läkaren in i rummet, med en aning om att allt inte var som det skulle. 

Jag var inte stark, jag bleknade, men svimmade inte ens när paniken lyste som starkast i den lille läkarens ögon, eller när barnmorskan viskade något om att det inte skulle gå. Jag var inte stark, men svimmade inte, med blicken någonstans mellan vaggan och graven.  

Efter fem misslyckade försök med sugklockan lämnade de mig. Mysan kysste mig hej då, med en evig kärleksförklaring. Skräcken lyste i hennes ögon, svett blandades med tårar i det bleka ansiktet. Hon trodde barnet var dött och att hon själv skulle dö.  

Efter någon minut kom en undersköterska in. Hon tröstade mig och försäkrade mig om att allt skulle bli bra, försökte få upp mig ur desperationen och splittra pulsaren som sprängde i bröstet. Sen kom barnmorskan in och sa samma sak. Allt kommer att bli bra.

  – Nu borde det vara färdigt, vänta här så ska jag gå och kolla om du kan komma. Sekunderna blev år, minuterna årtusenden… jag hade nått fram till alltings slut.

 – Nu kan du följa med och träffa ditt barn. 

Jag följde efter med darrande ben och andetag som skulle behövt respiratorhjälp.

 – Här är din son, sa en läkare ur barnläkarteamet som var där för eventuella upplivningsförsök. De var på väg därifrån, grabben hade haft toppoäng. Narkosläkaren kom tårögd ut ur operationsrummet, allt hade gott bra, men även för henne hade det blivit för mycket. Mysan mådde bra, men skulle upp till uppvakningen.  

– Ta på honom, sa barnmorskan, han är din. 

Bakhuvudet såg ut som en sned kon. Han sov och gnydde. Handfallen fick jag slå in honom i ett knyte och bära honom tillbaka till salen. De första trevande stegen på vårt nya liv.

 

     

 

/Raftest