Musik i bilen.

Börjar min resa hemåt i Jettan med att inse att den nybrända skivan med hejvilt blandad musik vägrar fungerar i stereon. Skit också. Hittar sommarens hejvilt brända skiva och kastar i den istället. Börjar med en del låtar som inte säger vidare mycket. Svänger ut på E4an och börjar gasa, efter någon mil kör jag in i en stormby med snöblandat regn och i samma sekund byter stereon till låten “Rain Wizard” av Black Stone Cherry, ironi? Kan inte låta bli att småskratta för mig själv även fast torkarbladen knappt klarar av att kasta undan den kalla och sega massan från vindrutan.

Kommer ur stormbyn och stereon spelar en hög låtar från sommaren, Markoolio, Balsam Boys, Nitty. Sjunger med och diggar lite smått. Sen kommer “Takida – Hole in the ground” från nya skivan “Bury the Lies” och jag blir förundrad över hur välproducerad låten är, den låter så mycket bättre än allt annat gjort i mitt billjud. Låten tar slut och ett dussin andra mindre kända låtar susar förbi innan “The Killers – Mr. Brightside” drar igång. Kommer på mig själv med ett barnsligt stort leende på läpparna och tänker tillbaka till festen på Språkgränd då Emil och Micke förvandlade mitt rum till dansgolv/karaokebar med denna låt.

Många mil och en hög klassiker senare börjar jag fundera. Varför blir högerfoten tyngre ju bättre musik man lyssnar på? Så fort jag hör en ösig och bra låt skrålar jag med för full hals och Jettan susar fram fortare och fortare – ända till låten tar slut och en mindre bra drar igång.

Plötsligt är jag i nedförsbacken innan Offer och inser att jag har kört bra mycket fortare än jag tänkte att jag skulle göra när jag svängde av mot Överhörnäs och såg snön ligga packad på backen och tänkte “OJ! Hur var det man körde på sånt här nu igen?!”. Tydligen fanns det rotat någonstans inom mig och musiken hjälpte till att koppla bort den värsta nervositeten. Jag älskar min bilstereo.

Bjuder på en bild som kontrast mot Jens Thailandbilder, Svensk vinterväg!